Det var ett par månader sen. ”Key of C” snurrade och snön smälte så sakta. Jag tog fram cykeln och såg solen för första gången på ett halvår. Småfalska körer. Instrumentala stycken i slingor mellan vattenpussarna. Fräknar i farstun. ”Turn your frown into a smile…”

Jim Noir hade vett att släppa sitt debutalbum i slutet av mars. Åtföljt av full pott i musikmagasin efter musiksajt efter musikmagasin. Geni. Multiinstrumentalist. Bara 24 år! En hatt! Femtio pund på eBay! För en ep! Hans mamma sålde sin! Så. Inte ens hans egen mor ville ha den i huset i Davyhulme, England. Eller så ville hon helt enkelt ha något att berätta för grannarna.

”If you don't get my football back. I'm gonna get my dad on you.” Du har hört den i Adidas-reklamen på tv. Jag har svårt för naiv musik. Jag bygger inte trädhus längre och kan inte relatera till dem. Jag lärde mig cykla för tjugofem år sedan. Nyligen plockade jag upp ”My Patch”-sjuan i butik. Hot Chip-remixen charmar öronen av mig. ”If you ever step on my patch, I'll bring you down, I'll bring you down” sjunger han om, om och om igen. Det är allt. Som om han stod på skolgården och försvarade sin nyritade hopphage. Och det känns helt ok. När texten blir ett tramsande för att fylla ut melodierna. När inte rösten räcker eller det blir falskt lägger han till en falsettstämma. Han räds inte att ta till i de kaliforniska körarrangemangen. Enkelt, välarrangerat, modigt. Och naivt. Strunta i sjumannalag och hagar.

”Tower of Love” innehåller material från tidigare utgivna och slutsålda ep-skivor tillsammans med några nya spår för att tillfredsställa gamla lyssnare. Det är lätt att förstå varför priserna stigit för tidigare alster. En charmig smartness och en bibehållen integritet trots att referenserna till The Beta Band, The Beach Boys, ELO, Super Furry Animals och Supertramp viner genom luften. Men jag saknar melodier. Jim Noir handlar om arrangemang. Körer. Det där oemotståndliga som finns hos välproducerade musiker som han. Det svänger och tar plats men utmanar aldrig riktigt. Är aldrig självsäkert.

Lite senare får jag uppgifter på att en första omgång av skivan släpptes redan i december och inte i mars som det står i pressreleasen. Vad hade det hjälpt i december? Noirs musik behöver vissa utomstående element för att kunna njutas. Man bör i alla fall kunna vistas utomhus. Jag får en känsla av vårförälskelse. Blickar från en tjugofyraåring vars oskuld ännu inte är tagen. Någon som klär upp i gubbkostym och helst är för sig själv. Någon som håller sig utanför rampljuset. I en engelsk förort.