I söndags kulminerande en tids underdånighet när den man vi kallar Kungen fyllde sextio år. I måndags gick traditionsenligt arbetarrörelsen ut och demonstrerade mot sin egen ledning. Igår var det sista dagen att lämna in den allmänna självdeklarationen. Sverige är fantastiskt!

Men det tar inte slut där. För idag är det eMiL Jensen-dagen. 3 maj 2006 är dagen då hans fantastiska skiva ”orka då” släpps. Något som är så ofantligt mycket större än att patriarken i familjen som regerar Sverige tack vare att de är födda i rätt familj fyller jämnt. Enormt mycket viktigare än en ideologi som från början var en vacker tanke men som för varje år blivit en institution stänger ute allt fler. En skiva som faktiskt också kan betyda mer för dig än deklarationen.

Inte för att eMiL Jensen levererar sanningen. Nej, snarare för att han ställer frågorna.

Finns det något mer deprimerande än en läggmatch i pingis på psyket? Hur lyckliga kan vi bli när vi vet vad stjärnorna består av? Hur magiska kan vi vara när vi vet vad hjärnorna består av? Tror du att du är det enda som händer? Att ett klot som är runt vill ha gränser och länder? Tror du ett land bara tillhör ett fåtal? Tror du en människa kan vara illegal?

Ingen ordkonstnär skriver texter som berör mig som eMiL Jensen. Jag måste återanvända min formulering om språkets professor Baltazar. Hans ord träffar mitt i mina mjukdelar och gör mig lycklig, ledsen, frustrerad och fundersam. Den arge kan kalla det naivt. Den cyniske för politik. Men i min värld är eMiL Jensen större än så. Och mindre. Utan massa pretentioner och frälsarideal använder han ett språk han behärskar till fullo för att dela med sig av sina tankar.

Dessutom klär han orden i musikaliska kläder som är skräddarsydda. Mjuktunna visor skörare än det tunnaste löv blandas med hetsig pop som har hög puls utan väggar av ljud. Piano, tramporgel och gitarrer blandas med harpa, trumpet, cello och andra sköna instrument. Dessutom blandas lite knaster och electronica in i ljudbilden.

Trettiosex minuter. Tio låtar. Det är inte pop. Inte visa. Inte speldosa och inte electronica. ”orka då” är summan av allt detta. Och lite till. En vacker vals i ”Sländornas dag”, tramporgelelectronica i instrumentala ”Jag har vaknat i naturen utan att ha en aning om var jag är” och en strålande tacksång för aktivister i ”Inte vackrast i världen”.

”Ni som vet att en mur bara är en bro på högkant,
att det som är som det är inte måste vara konstant.”

Briljant pop och en lysande historia i ”Maj förra året”, något som känns som ett bråddjupt avsked i smärtsamt tunna ”Syster” och så det där grymt snygga gitarrspelandet i ”Tror du det?”

eMiL Jensen och hans musikanter låter pampigt nedtonat och anspråkslöst uppblåst. Så modernt att alla förutsägbara formuleringar om postmodernitet känns just så dammiga som de är. Det går inte att klassificera de här låtarna. Här finns inga poser och tomma gester.

Bara bästa musiken. Mesta orden. Frågor som är viktigare än svaren. En samling låtar som är så starka att de får mig att glömma att Wayne Rooney brutit foten och undra om det finns något mer deprimerande än en läggmatch i pingis på psyket.

Ingen har ställt frågan bättre än eMiL Jensen.