Förra året måste ha inneburit en kreativ topp för Bernhard Fleischmann. För bara ett par månader efter lysande soloskivan The Humbucking Coil släpps nu nästa skiva med den produktive österrikaren. Samtidigt är det lätt att förstå att han inte ser något problem med det då skivorna på alla sätt är så väsensskilda.

För nu handlar det inte om något nytt soloprojekt utan här är han, tillsammans med bland andra Martin Siewert och sångaren Christof Kurzmann, en del av det löst sammanhållna bandprojektet The Year of. Precis som övriga musiker i bandet har de jobbat tillsammans tidigare, på exempelvis Fleischmanns Welcome Tourist, men Slow Days är deras första släpp under gemensamt namn.

Med det och deras respektive musikaliska bakgrunder har Slow Days en förvånansvärd avsaknad av renodlat elektroniska inslag. Med undantag för några programmerade trumrytmer och susande bakgrundseffekter lyser elektroniken med sin frånvaro.

Istället beger sig The Year of ut på en USA-resa som, via ett hastigt stop i New York, tar dem raka vägen från Morrs Berlin-högkvarter till de vidsträckta landskapen i södra USA. Musiken de gör blir givetvis därefter och Slow Days fylls av varm, inbjudande pop med glidande gitarrer, mjuka vibrafoner, stråkar och smeksamt ljudande blås. Melodierna mestadels luftiga men tätt instrumenterade subtilt aviga popunder.

I den tuggande Stephen Hawking prickar de klockrent alla detaljer en slackerpopälskare kan drömma om hela vägen ner till de snygga refrängkörerna, texten och Kurzmanns extremt blaserade sång i prima Lou Reed-klass. Vid ett tillfälle, i 15-minutersmonstret Calling Sky, tillåter de sig experimentera mer fritt och låter grandiost ekande pianon och slidegitarrer möta statiskt brus, improvisationsylande saxofoner och brakar på med ett så frenetiskt driv och blandning av influenser och dynamik att det närmast påminner om Motorpsycho på sitt mest geniala humör.

Men annars är huvuddelen långsam jordnära präriepop som flyter ut över nejden medan rullgräset skumpar förbi verandan där slidegitarren och Kurzmann, i There’s Something About You, gör sin bästa Neil Young. I nästa stund hamnar de, tack vare en nedstämd ståbas och mullrande piano, i en längtansfylld Grandaddy-hymn innan de förvandlar Sleep, som fanns med på Welcome Tourist, till den vackraste, mest ömsinta Lambchop-ballad Kurt Wagner aldrig skrivit.

The Year of är väl mest att betrakta som ett kul hobbyprojekt för de inblandade men jag kan inte låta bli att hoppas att de kommer ta det vidare framöver. Det vore synd och skam om Slow Days förblev en engångsföreteelse.