Recension
- His Hands (CD) Candi Staton
- 2006
- Honest Jons/EMI
Southern soul 2006
Lyssna
Externa länkar
- Candi Staton
- Officiell hemsida, tror jag. Ouppdaterad och knepig.
Det är konstigt att uppståndelsen kring den här skivan inte är större. För några år sedan var det gruppkram i musiksverige, med Candi Statons förbisedda soulpärlor, återutgivna på en samlingsplatta, i centrum. Helt förtjänt såklart, ”Candi Staton” var en ovanligt lyckad samling med doldismusik som nu fick lite livgivande ljus på sig.
Efter en lång period med gudomligt tema är ”His Hands” Statons första skiva av världslig karaktär på många år, enligt konvolutet möjliggjord genom Honest Jons framgångar med utgivningen av de äldre låtarna. Candi Statons röst har knappt förändrats under de senaste 40 åren. Kanske en lite mörkare och raspigare lady-ton, annars är det samma gamla Candi som det alltid varit, i disco såväl som i gospel och soul.
Titelspåret, med indiekillen Will Oldham bakom spakarna, är en sann nervkittlare. Från noll till hundra tillbaka till noll på nästan sex minuter. Förtvivlad, närgången och intensiv, som en ny ”Too Hurt To Cry” eller ”Another Man's Woman, Another Woman's Man”.
”It's Not Easy Letting Go” spelar i samma liga. Och även om Gud inte finns med så mycket i texterna så har han säkert ett finger med i spelet när Candi Staton sjunger tårarna ur ögonen i ”I'll Sing A Love Song To You”.
”You Never Really Wanted Me” är Candi Staton, 66 år, som berättar om sitt trasiga kärleksliv för oss ungdomar. Hon har varit där, gjort det. Jag inbillar mig att hennes erfarenhet av våldsamma äktenskap och uppslitande uppbrott finns i varje ledsam ton. Jag vill gärna tro det, för hon sjunger så jag tror på henne.
När det gäller Candi Staton tror jag faktiskt på varje pianoklink och varje gitarrplonk. Att det är mer blå känslor än röda förstärker intrycket. Om man bortser från de inte alltid så charmiga countryinslagen är ”His Hands” en nästintill helgjuten platta.
Publicerad: 2006-04-23 00:00 / Uppdaterad: 2006-04-23 00:00
7 kommentarer
åhh soul <3
#
Det har hänt förr och kommer att hända igen.
En "oupptäckt" artist blir kanoniserad av en pirrig recensentkår med skräck att säga fel och "lyssna på mig!-jag-sa-det-först"-sjukan. Nästa skiva kommer ut "oj då vet jag inte vad jag tycker, bäst jag säger att den duger men inte mer. Den kan ju aldrig vara så bra som första riffet ändå så jag kan ju inte ha fel." Precis så konstigt och förutsägbart som det bara kan bli.
Heja hjälten!
#
dåligt att countryinslagen bara gav två poängs avdrag. country ger alltid tio poängs avdrag i min bok.
#
berätta vad det är för sorts soulmusik vi snackar om! jag antar att det är gubbsoulen a la solomon burke och al greens comebacker.
#
jakobb: Candi Staton är lika mycket gubbsoul som jag är punk. Lita på mitt omdöme, kompis.
#
nej alltså, gubbsoul är en undergenre, ingen värdebedömning. och av vad jag lyckas pussla ihop av recensionen verkar det som att det är just vad skivan består av.
#
Tja, Candi Staton är fortfarande lika mycket gubbsoul som du är jazzkille, enligt mig ;)
#
Kommentera eller pinga (trackback).