Det är konstigt att uppståndelsen kring den här skivan inte är större. För några år sedan var det gruppkram i musiksverige, med Candi Statons förbisedda soulpärlor, återutgivna på en samlingsplatta, i centrum. Helt förtjänt såklart, ”Candi Staton” var en ovanligt lyckad samling med doldismusik som nu fick lite livgivande ljus på sig.

Efter en lång period med gudomligt tema är ”His Hands” Statons första skiva av världslig karaktär på många år, enligt konvolutet möjliggjord genom Honest Jons framgångar med utgivningen av de äldre låtarna. Candi Statons röst har knappt förändrats under de senaste 40 åren. Kanske en lite mörkare och raspigare lady-ton, annars är det samma gamla Candi som det alltid varit, i disco såväl som i gospel och soul.

Titelspåret, med indiekillen Will Oldham bakom spakarna, är en sann nervkittlare. Från noll till hundra tillbaka till noll på nästan sex minuter. Förtvivlad, närgången och intensiv, som en ny ”Too Hurt To Cry” eller ”Another Man's Woman, Another Woman's Man”.

”It's Not Easy Letting Go” spelar i samma liga. Och även om Gud inte finns med så mycket i texterna så har han säkert ett finger med i spelet när Candi Staton sjunger tårarna ur ögonen i ”I'll Sing A Love Song To You”.

”You Never Really Wanted Me” är Candi Staton, 66 år, som berättar om sitt trasiga kärleksliv för oss ungdomar. Hon har varit där, gjort det. Jag inbillar mig att hennes erfarenhet av våldsamma äktenskap och uppslitande uppbrott finns i varje ledsam ton. Jag vill gärna tro det, för hon sjunger så jag tror på henne.

När det gäller Candi Staton tror jag faktiskt på varje pianoklink och varje gitarrplonk. Att det är mer blå känslor än röda förstärker intrycket. Om man bortser från de inte alltid så charmiga countryinslagen är ”His Hands” en nästintill helgjuten platta.