Med en White Stripes-uppställning ständigt som grund har Quasi bjudit på skramlig indierock och neopsykadelica sedan 1993, Janet Weiss på trummor och Sam Coomes på sång, gitarr och piano. Men där Meg White med charmig naivitet slår på trummorna bankar Janet Weiss dess skinn utan att visa trummorna någon pardon. Men nog om trummorna. Någon likhet mellan banden, längre än vad uppställningen angår, finns helt enkelt inte.

På ”When the Going Gets Dark” öppnar Quasi hur som helst starkt med ”Alice the Goon”, en kandidat till listan över årets bästa låtar. Skramlig indierock, där jag vill spåra lite av samma sjöfararromantik som skildras i The Decemberists ”The Mariner's Revenge Song” (som jag för sent insåg skulle ha hävdat sin plats bland förra årets allra bästa låtar).

Sedan fortsätter det i ganska mycket samma stil. Mixad av en av indierockens främste, Dave Fridmann, som bland annat står bakom Mercury Revs ”Deserter's Songs” och Flaming Lips ”The Soft Bulletin”, så är det inte konstigt att det blivit så skimrande som det har. Och i låtar som ”Beyond the Sky”, som har en verklig Mercury Rev-aura över sig, lyser det riktigt tydligt igenom.

Men som de flesta av låtarna flyter den förr eller senare ut i knepighet. De fantastiska rocklåtarna fogas samman med diverse olika mer eller mindre psykedeliska ljudexperiment, baklängesgitarrer och svårigheter. På ”The Rhino” försöker Sam Coomes läxa upp pianot, och hamrar med öppna handflator. På andra delar spårar det ut i ett frijazzkaos, som jag helst hade varit utan.

Men när väl Quasi har bjudit på den ståtliga avslutningen med ”Whiter Shade of Pale”-inslag konstaterar jag (förutom att de inte drar sig för att låna ur historieskåpet) att ”When the Going Gets Dark” visserligen är ojämn i sitt skramlande. Det är egentligen inte enda av låtarna som klarar sig undan exerimenterandet. Men ”When the Going Gets Dark” har trots allt gjort att jag har tagit Quasi till mitt hjärta. För låtarna som sådana är grymt bra skramlig indierock.