Seriefigurer kan inspirera till så mycket. Bland annat hela Kevin Smiths backkatalog mer eller mindre. En serie om en toffel och hans talande djur och utomjording är kanske mer oväntat, men åh vilken välsignelse de är. Montys Locos kärna är två kvinnor som tillverkat musik tillsammans i tio år. De har tidigare spelat muisk med bara sång och gitarr. Med sig på skiva har de dock massor av instrument.

Enligt dem själva har Björn Yttling som producerat och medmusiserat styrt dem in på rätt väg. Och det är en bra väg att vandra. Skira popsånger, finurliga texter, sköna slingor, vackra pianon och en röst som får en att bli a.l.l.d.e.l.e.s s.v.a.g. De ljud som strömmar ur Anja Bigrells strupe är som från en änglakör.

Det är väldigt mjukt men med ett distinkt, moget ganska sexigt riv i slutet. Så att man blir alldeles kollrig. Lite som Ane Brun. Många goda ord kan ordas om den här musiken men det kommer alltid tillbaka till den gudomliga rösten.

”Man Overboard” är namngiven efter ett av spåren som kännetecknas av en ihärdig synthslinga. Bra, men inte alls representativ för resten av musiken. En av de bästa låtarna är ”No Halo”, en ballad även om det känns torftigt att kalla den det, men det låter som ett bombastisk epos samtidigt som man skulle kunna dansa trcykare till den. Sången uppkom ur en diskussion om en kvinna som som blev helgonförklarad av Påven efter att ha valt döden istället för en abort. Utan att ta någon ställning och med en fin rad om Saudiska kvinnor och Gucciskor bygger de upp en rymd av Spector-doakörer och stämning.

Den här skivan bara växer. Och jag har inte ens nämnt det skitsnygga omslaget.