Jag har svårt för att lyssna på demoband objektivt. Även om jag tycker att det låter bra så inbillar jag mig alltid att jag hör orutinerat handlag med instrumenten eller att sången klingar falskt. Kanske är det för att banden ofta spelar på små caféer utan publik eller på överfulla sunkiga barer, där folk bryr sig mer om att hinna med så mycket vattnig öl som möjligt innan happy hour tar slut än att lyssna på musiken. Och visst påverkas man när samma band spelar på samma ställen om och om igen, innan de forna musikskoleleverna går skilda vägar och börjar spela ”indierock som låter skitannorlunda” eller jazz i nya bandkonstellationer.

Leroy är ett härligt undantag. Visst att de nu i början av sin bana spelar på ställen som Röda Rummet och Kelly's i Göteborg, men skillnaden är att folk dansar. Dansar, är glada och sjunger med så gott det går, trots att den inpyrda kisslukten är påtaglig. Förhoppningsvis står de på andra scener inom en snar framtid.

För Leroy är bra. Riktigt bra.

Sångerskan Freja Jonsson Blomberg låter stundtals snarlikt The Gossips fantastiska frontfigur Beth Ditto, stundtals som rocksoulsångerskan Res, som hade en hit med ”Golden Boys” för några år sedan. Det finns ett tryck och ett driv i Frejas sång som jag saknar i den svenska soulmusiken, som oftare sällar sig till den mjukljuva skolan. Detsamma gäller kompet. Viljan och energin hos bandet fortplantar sig till kroppens egna rytmsektioner och är väldigt långt från det jag skulle kalla menlöst och ofarligt. Inget ont om smooth och välhyvlad musik, men variation berikar alla genrer. Det Leroy gör påminner om Pauline, både i musik och koncept.

”Baby, Baby, Baby” består av fem stycken välgjord bitterljuv musik. Det är hjärta och smärta, det är att vakna upp bredvid honom igen fast man vet att man inte borde, det är att dansa för att inte gråta.

Jag har spelat Leroy lite överallt ett bra tag nu. På något sätt lyckas de sticka ut ur mängden musik, för varenda gång är det någon som lyssnar lite extra och frågar mig vad det är jag spelar. Kanske märker de att jag kan alla texterna eller att jag spelar lufttrummor i smyg, jag vet inte. Sant är i alla fall att min skepticism har kommit på skam.

Jag försöker ogilla de återkommande snabba tempoväxlingarna, störa mig på att kören inte är helt synkad och inte alltid harmoniserar med Freja Jonsson Blombergs sång och tycka att stompigheten blir tröttsam efter ett tag. Men det är petitesser och bandet står på en alltför solid grund för att petitesserna ska avgöra.

Leroy är så långt ifrån folkhögskolefunken man kan komma. Det här är musik som är för stor för Göteborgs syltor. Den är större än den bittra recensenten som aldrig missar en happy hour.

En sliten klyscha sammanfattar helhetsintrycket galant:
Kom ihåg var du hörde det först.