Egentligen borde det vara en omöjlig reaktion på något så fundamentalt genomsympatiskt och älskvärt men vid något tillfälle när Gllia strömmat ur högtalarna har jag bara velat skrika – ”Kom igen Kazu! Släpp tonerna loss, det är vår!” – för att lika snabbt besinna mig och inse att det är precis det Kazumasa Hashimoto gör. Fast han gör det på sitt eget charmigt försynta och eleganta vis. Att kalla det för stämningsmusik är en lite orättvis förenkling men samtidigt inte allt för långt från sanningen.

I ett konstant romantiskt skimmer fyllt av fantasifull sagopop målar Hashimoto melodier med flyhänta penseldrag och mjuka pastellfärger. Kompositioner som klingar av väna xylofoner, klockspel, pianon och gitarrer, ömsinta stråkar och mjukt blås. Musik mättad av välljud och toner men också spröd och lättflytande som den tunnaste av vårisar. Så försiktigt framförd att den nästan hotar att försvinna om man råkar viska för högt.

Emellanåt skiner Hashimotos klassiska skolning genom väldigt klart, framförallt i de instrumentala spåren som Ruinruin och 001 [far] som i sin mer nedtonade framtoning utstrålar samma ömsinta melankoli som Airs filmmusik till The Virgin Suicides. Men annars handlar det mestadels om svävande statiskt brusande pop i ultrarapid. Lekfull i sin uppbyggnad men gjord på allra största allvar. Ibland som i Gllia och den kongenialt betitlade Drama storslagen och dramatiskt vacker, i Ne Connissons med harmonier som närmar sig amerikansk FM-rock och i Monochrome Prome i form av finpop med släktskap till The Divine Comedy.

Gllia är i all sin komplicerade enkelhet ett nytt litet elektroakustiskt mästerverk signerat Kazumasa Hashimoto. För varje lyssning tar den ett allt fastare tag om hjärtat och kisar jag tillräckligt mycket kan jag svära på att det nu börjar växa färgglada blommor ur mina högtalare.