När Clem Snides ”Early Home Recordings: Volume 1″ såldes till överpris i ett dassigt pappersomslag förra året var det på något sätt början till slutet. Inte för att Clem Snide uttalat att man tänker lägga av men rent kreativt så känns det som om det länge barkat utför och nu mjölkas det ur hyllorna innan bandet är bortglömt. (Skivan släpptes även något senare under namnet ”Suburban Field Recordings: Volume 1″.) Jason Glasser har för länge sedan gått vidare till nya projekt och Eef Barzelay verkar solo. Verkligen solo. ”Bitter Honey” är ett enmansprojekt hela vägen. Albumet koncentreras till Barzelays karaktäristiska berättelser och i övrigt är det bara en svajig gitarr som hörs.

Den som såg Clem Snide under Sverigebesöket förra året minns publikflörten ”Ballad of Bitter Honey”. Eef Barzelay berättade hur han suttit på ett tråkigt, europeiskt hotellrum och tittat på MTV där nakna rumpor avlöste varandra i rutan och hur han diktat upp historien om Bitter Honey som är en av flickorna i string. Berättelsen var varm och gick rakt i mål hos den insnöade poppubliken.

”That was my ass you saw bouncing next to Ludacris/ It was only on-screen for a second but it's kinda hard to miss.”

I boken ”Confessions of a Video Vixen” berättar Karrine Steffans hur hon första dagen under en videoinspelning med Jay-Z får utföra tjänster i ett baksäte för att stå närmast rapparen i videon. Självklart berättar hon om hur pappan försvann, våldtäkter och en våldsam mamma. En tidig karriär som nakendansös och drömmarna att synas i rapvideor. Dyra presenter och affärer med Vin Diesel, Usher och Diddy.

”And all those other hoochie skanks, they ain't got shit on me/And one of Nelly's bodyguards, he totally agrees.”

Det är hennes historia som Barzelay berättar och det är precis så lätt att ta till sitt hjärta som alla hans historier om förvirrade människor och vilsna själar. Samtidigt känns berättelsen så förutsägbar och är liksom Karrine Steffans roman precis det alla vill höra. Målet känns så oändligt stort och bollen så otroligt liten.

Barzelay skriver musik för de som lyssnar på texter. ”Bitter Honey” är egentligen en novellsamling. Triviala gitarrballader fylls med sångarens modfällda och witty historier. Gitarrspelet är minst sagt trevande. Melodierna är oerhört anspråkslösa och därför är det lätt att hitta skavanker i textmaterialet. ”Ballad of Bitter Honey”, countryvisan ”I Wasn't Really Drunk” och fågelsången på ”Little Red Dot” sticker ut. ”N.M.A.” (Nothing Means Anything) värmer lite lagom mycket. Och så förstås versionen av ”Joy to the World”. En naturlig fortsättning på Clem Snides tidigare versioner av ”Sometimes I Feel Like a Motherless Child”, ”Donna” och… Christina Aguileras ”Beautiful”.

Jag tycker om ”Bitter Honey”. Eller så är det snarare Eef Barzelay jag tycker om. Hans ansträngningar att berätta en historia är rörande och engagerande. Hans musik känns alltid varm och välkomnande och han själv är ständigt lika anonym. Han berättar oftast om någon annan istället för att vältra sig i historien om sitt liv. Men för att bära fram hans berättelser hade behövts mer än några slarvigt slagna ackord på en gitarr.