Men vafan. Den här kvällen som började så bra. Jag skulle ju leva på viljestyrkan ikväll. Stanna hemma när alla andra gick ut. Laga mat och gå ut med pappersinsamlingen som stått och väntat i månader. Ta ett bad och kolla på fredags-TV, säkert något med Anna Mannheimer eller Martin Timell. Och poppa popcorn. Det var ju så det var tänkt. Men så kommer Timo. Jävla Timo. Och vänder upp och ned på allting.

Jag tar mig rätten att kalla Timo för bara Timo. Dels för att jag aldrig lyckas stava hans efternamn och dels för att han vid det här laget känns som en gammal bekant. Han har ju varit around ett tag, så att säga. Först som den excentriska och alltid lika viktiga sidekicken man inte trodde att Håkan skulle klara sig utan. Sen som frontfigur i Her Majesty som jag, för övrigt, aldrig helt fattade grejen med. Och så nu, till slut, som sig själv. För andra gången. Förra året kom debutskivan ”Lovers Are Lonely” vars briljanta ”Don't Let The Devil Ruin It All” fortfarande orsakar utbrott av extas på de dansgolv jag besöker. Ändå var jag inte helt övertygad. Tänkte att det kanske skulle sluta där. Men ack så fel jag hade. Och oj vad glad jag är för det.

Jag är så glad för den här skivan. Jag är så glad för det känns som ett tomrum jag inte visste funnits i mig äntligen fylls. Ett tomrum som har legat där och hungrat, ätit sig halvmätt på diverse svensk pop som stavas förortsbarn och tuffa allianser. Som förvisso mättat i stunden men ändå lämnat mig sökande, längtande, för det är ju så. Inget känns som första gången man hörde ”Magiskt men tragiskt”. Faktiskt inte. Och jag vet att jag är ett övervintrat indiebarn i somligas ögon. Men om ni tänker lite, en gång till, så kanske ni också minns. Det där tvångsmässiga rycket i benen, i hjärtat, i hela kroppen, den bultande värken i bröstet som bara lättade när händerna var i luften och fötterna rörde sig snabbt, snabbt på ett dansgolv samtidigt som halsen skreks hes och kärleken till allt och alla flödade. Det där som begynnelsens Håkan faktiskt orsakade. Och minsann om inte Timo var inblandad då också.

Genialiska ”Fear No Darkness, Promised Child”, med sin successivt ökande intensitet och explosiva refränger så mässande starka att till och med ”Calleth You, Cometh I” ligger i lä, har redan blivit något av en popanthem. Och tro mig, snart är det dags för ”Gee Whiz” och ”Mr. Saturday”. Och det fina med ”I'm Indian” är att de inte är ensamma. Här trängs sång efter sång av sprittande känsloutbrott som kommer göra det absolut omöjligt att stå stilla, precis som det ska vara när en popsnickare av rang varit i farten. Det känns mycket lovande.

Men stopp ett tag. Nu påstår jag inte att ”I'm Indian” är en orgie av medryckande euforiska dansa-som-imorgon-inte-fanns sånger. Så är det inte. ”I'm Indian” innehåller nämligen blottande av både sorg och svärta. Ta bara ”When My Tear Hits The Floor”, där Timo med skör falsett till ett ensligt piano berättar att han gömt undan sina tårar så länge men att det är dags att släppa taget, få det ur sitt system. Eller, i min personliga favorit, skivans första spår ”I'm Indian”. En viskande början, ett sprängande slut, och däremellan en vandring från känslotillstånd som uppgivenhet, till insikt, till styrka. Mäktigt. Eller skivans sista sång, ”Mummy”; så ekande ensam, blottad och naken att det gör ont. Lika naken som Timo själv på omslaget. Och med risk att misstolkas måste jag hävda att det nog är såhär han gör sig bäst, Timo Räisänen. Naken.

Tack så jävla mycket, Timo. Du har just förstört mina planer på en renlevnadskväll i mjukisbrallans tecken. Och vet du. Du har just räddat en bit av min vår. Kanske min sommar också. Tack så jävla mycket.