Det svåraste med att närma sig ”Starring: Someone Like You” är The Tiny själva. Eller rättare sagt bilden av The Tiny. Min bild är så färgad av det lilla, nära uttrycket som var ”Close Enough”. Elle-Kari är inte så stor, men hon är heller inte så liten som min bild av henne säger. Jag förväntade mig att möta en sparsmakad och lite ensam skiva. Jag fick stora grepp och stora känslor.

Detaljerna är fortfarande små. Delarnas avtryck är fortfarande smäckra, men helheten är så mycket större. Jari Haapalainen har producerat och satt ihop delarna till något större och mörkare. Inledande ”Kind of Like You” tonar upp till ett litet leksakspiano, men bakom den spelar Johan Berthling tunga synthbas-toner som brummar stämningsfullt. Jag tänkte inte ens på vad det var först, den bara ligger där bakom och stärker resten. Om den inte vore så grov vore ambient ett passande ord. I ”My Mother” lånar Elle-Kari två rader från ”Eleanor Rigby” och bygger in dem med traditionstyngd och får därmed in hela generationers arv som ett byggelement i låten. Och varje låt har sådana detaljer. Det är litet stort.

I ljuvliga ”Know Your Demons” spelar Ruskträsk smäcker klarinett och Goran KajfeÅ¡ sin trumpet med nätta avtryck. Ensamma är deras känsla frisk och lätt, men bakom dem lägger Sven Larsson sin bastrombon och Kjell Nordsson mörka elektroniska mullringar. Och det är den fonden, de detaljerna som sätter stämningen. Elle-Kari sjunger I know your every turn by heart, like a favourite piece of art och uppmanar för din skull Know you demons, they know you / Where ever you go, they go too.

De lånar Gillian Welchs inlägg i fildelningsdebatten och gör den till egen. Jag har till och med svårt att tro att det inte är Elle-Karis egna ord när hon sjunger dem, trots att hon sjunger om en så uppenbart amerikansk verklighet. Men det är väl situationen och lusten, nej driften, att uttrycka sig jag hör. 'Cause everything is free now, that's what I say / No one's gotta listen to the words in my head / Someone hit the big score, I figured it out / And I'm gonna do it anyway, even if it doesn't pay Det är ju nästan så man tror Rasmus Fleischer haft ett finger med i spelet.

Allra bästa är steget som är längst ifrån vad ”Close Enough” var, ”Dirty Frames”. Jari spelar tungt på trummor, Leo Svensson och George Kentros stråkar stryker vackert och allra bästa är körerna. Storvulet och teatraliskt. Anja Bigrell och Lina Nyberg ligger strax efter Elle-Kari och tillsammans stärker de varandra till något mer. Något större. Pressar känslorna uppåt till ett abrupt slut som lägger en vacker grund för den i förväg mest omskrivna låten, duetten med Ed Harcourt.

Och trots min initiala motvilja mot tanken på den duetten har jag lätt att ta till mig den. Känslan minner om när Nick Cave och Kylie sjöng mordballad ihop. Deras röster stämmer väl mot varandra och Leos stråkarrangemang. Vackert är ordet.

Det jag saknar mest från ”Close Enough” är de starkaste känslorna som genom dess enkelhet nästlade sig in i mig och som aldrig lämnade mig i fred. Då var Elle-Karis röst som krokar i mig som höll sig fast i mitt medvetande var jag än gick. ”Starring: Someone Like You” har jag lättare att lämna åt sidan. Det är väldigt bra och väldigt vackert; men jag är aldrig nöjd: jag vill alltid ha lite till. Dessutom är avslutande ”My Greatest Fear” rätt kass.