dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Aceyalone: Magnificent City
Magnificent City (CD) Aceyalone
2006
Project Blowed/Decon
8/10

Flerbottnat inbjudande

Lyssna

Sök efter skivan

Aceyalone hur uttalar man det!? Man delar upp det till: ”acey” och ”alone” sätter ihop det igen och säger det skitfort. Aceyalone. Smaka på det. Det rullar skönt över tungan. Precis som ”Magnificent City” studsar behagligt genom hörselgångarna och bäddar in hjärnan med nya tankar och ljud.

Drygt tio år av slipande på formen som soloartist har tagit honom hit.

Vid sin sida har han den redan smått legendariske producenten RJD2 som står för beaten till vart och ett av de 14 spåren. Det ger en samlad men samtidigt varierad resa i den soulfunkiga hiphoprymden. Min favoritplats.

Det är mexikanskt agentblås, bjällerklockor som skramlar, mynt som ramlar på trägolv, barn som sjunger ”oohooh oohooh” på en välfylld lunchrestaurang där kocken RJD2 dukar fram ett dingnande ljudsmörgåsbord som är lika färgsprakande som någonsin Spike Lees filmatisering av Malcolm X liv (från varmaste rött och gult till dystraste grått och svart, här finns livets fulla spektra).

Första halvan är den soulvarma. Andra halvan den blåtänksamma.

På samma sätt som RJD2 (och för den delen filmen om Malcolm X liv) växlar mellan stämningar och känslolägen gör Aceyalone det. Hans röst kan ligga hårt och intensivt eller lojt och mjukt mot ljuden. Flippa fram och tillbaka på ett ögonblick. Hans röst dansar med beaten och det är aldrig särskilt enkelt att avgöra vem som för. Acey berättar entusiastiskt om stort och smått i livet. Ibland eftertänskamt. Ibland bara lyckligt berusat.

Bilder från livet krockar med funderingar runt vad som kommer efter.

I utmärkta ”Heaven” tänker jag ömsom på LL Cool J (när Acey saktar ner och viskar i mitt öra), ömsom på Slug på senaste albumet med Atmosphere (när refrängen snarare sjungs än rappas – ”heaven ain't got no stairs / heaven ain't got no ghetto / heaven ain't got nothing to do with me / 'cause I'm a rebel”).

En skiva som i all sin spretighet ger en samlad bild av en allt snabbare snurrande värld. Om du bara tar dig tid att stanna upp och lyssna en liten stund.

Patrik Hamberg

Publicerad: 2006-03-09 00:00 / Uppdaterad: 2007-04-16 11:05

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #3626

5 kommentarer

intressant

och barn som sjunger också som pricken över i

Medlem 2006-03-09 00:31
 

Hans bästa sedan "Accepted Eclectic", vad det nu säger. I guess he's got no choice but to be a poet, uuh-ha.

Medlem 2006-03-09 00:47
 

det ser ut som han har glasögonen på sig upp och ner. nästa kriss kross?

Medlem 2006-03-09 09:59
 

Är inte det här typ årets fulaste omslag? Stor bild på sig själv rakt upp och ner med stora solbrillor?

Medlem 2006-03-09 10:08
 

rjd2 är ju alltid bättre än det mesta. och sen när man lyssnar på sajten och 'supahero' med så där asläckra john carpenter arpeggion – tjoho, den ska jag ha!

Medlem 2006-03-09 23:27
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig