”Spring Spring Spring Spring Spring” öppnar med ett långsamt drönande blåsriff som får mig att misstänka att Kullruskarna spisat en del Sunn0))) sen sist. När stämningen väl satts kommer en lekande melodi indansandes från en klarare saxofon som ackompanjeras av dammiga trummor och befallande bas. Titeln ”Hellstone” illustrerar perfekt hur det låter.

Jag gillar de basiga tutljuden som följer i ”Children's Song” och jag gillar ”woo!”-utropen, men den är ändå starten på felskären som komma skall.

Jag tycker nämligen att Kullrusk tappat lite av det som gjorde debuten, ”plugga in och kör”-attityden. Det handlar egentligen inte om låtarna i sig, mer om hur de låter när de strömmar ur högtalarna. Den här gången låter det ännu mer jazz än rock och oavsett vad jag skrev sist var det faktiskt rockansatsen som var en stor del av charmen. Själva ser de det så klart som utveckling och ett resultat av att de spelat mer tillsammans. Jag tänker den onda tanken: ”första demon, första riffet”. Som en sann rocker.

Å andra sidan kan jag inte tjura särskilt mycket över en magisk låt som ”He-Ma'am”. Här cirklar Per ”Ruskträsk” Johanssons och Jonas Kullhammars horn runt Sven Lindvalls majestätiska bas och Martin Jonssons trummor som rumlar runt runt runt runt runt.

Så trots att jag tycker att det här är bra är det också lite mindre egenartat. Och det är alltid en dålig sak.