Jag är pinsamt dålig på amerikansk geografi. Jag vet att New York ligger i öst och Los Angeles i väst, men det är ungefär allt. Jag tänker alltid att så fort den där extra tiden dyker upp, den som aldrig kommer, ska jag lära mig mer om ämnen som sport, första världskriget, gamla presidenter och USA:s karta. Men som sagt. Tiden räcker aldrig till och idag ångrar jag bittert hur jag i grundskolan lade all energi på att i stället för att lyssna på lärarna skrev listor över vilka killar i parallellklassen jag ville pussa.

Därmed inte sagt att jag ingenting kan om amerikanska småstäder. Jag vet till exempel en hel del om Omaha. Härifrån kommer nämligen både Rilo Kiley, Cursive, The Faint och sist men inte minst indievärldens wonderkid och superälskling Conor ’Bright Eyes’ Oberst. Och som om inte detta vore nog: så gör även Tilly & The Wall.

Tilly & The Wall är fem indiekids från Omaha och nu – äntligen – släpps ”Wild Like Children” i Sverige. Bakgrunden är denna: som gamla bandkamrater och goda vänner till Conor Oberst föll det sig helt naturligt att 1. Conor producerade ”Wild Like Children”, och 2. Att Tilly & The Wall hamnade på Conors egna etikett ”Team Love”. Samarbetet med Conor behöver knappast utvecklas närmare då likheterna och parallellerna till Bright Eyes är slående tydliga hela skivan igenom. Emotionellt vingliga, naivt trotsiga, desillusionerat hyllande av en flyende ungdom låter Tilly & The Wall så mycket Conor Oberst att det nästan är löjligt.

Men bara nästan. Tilly & The Wall har nämligen några saker som gör att de sticker ut bland den uppsjö av gör-det-själv-band som idag tycks göra allt för att slå varandra på fingrarna i tema patetik, romantik, hjärtesorg, dekadens och eufori. Det första är sättningen. Tilly & The Wall har ingen trummis, i alla fall inte i ordets traditionella bemärkelse. Nej, Tilly And The Wall har en steppdansare som steppar i takt med sångerna i stället. Knasigt? Kanske, men samtidigt så fullkomligt charmerande. Så snyggt. Och nytt. Och lekfullt.

Just lekfullheten är det andra som får mig att stå försvarslös inför Tilly & The Wall och deras explosivt medryckande melodier. Här tycks inga gränser existera, ibland körar gruppen helt sonika med varandra sångerna igenom och struntar totalt i de utrymmen för stämsång och sidospår som de smått genialiska melodierna faktiskt erbjuder. Andra gånger bygger stämmor på stämmor och halvt ostämda instrument fyller varenda tomrum som möjligen hade kunnat hittas och inte en sekund känns vare sig trist eller ointressant.

Bitvis är ”Wild Like Children” en alldeles fantastisk skiva. Ibland smälter den ihop med sig själv. Säkert är dock att ”Wild Like Children” är en skiva att charmas av. En skiva att sjunga med i, att lusläsa texter till, att känna igen (speciellt för er som liksom jag lyssnat sönder Bright Eyes men fortfarande vill ha mer), att förvånas av, att skratta åt, att hålla närmast hjärtat en lång tid framöver.

Och förresten. En fågel viskade dessutom i mitt öra att Tilly & The Wall kommer till Stockholm i början av mars. Och att se dem live lär inte bli en besvikelse. Bara steppdansen kommer få er att le.