Trots att jag har lyssnat på den här skivan ett sådant otal gånger nu, och vet så väl att jag tycker om den, så kan jag inte på något sätt samla mig till att berätta varför. Jag sätter mig och lyssnar en gång till för att komma på det. Men när den är färdig sätter jag bara på den igen. Utan att ha kommit på något att säga om den. Nu kan jag ändå inte hålla mig längre, måste skriva.

Jag kände direkt när jag fick den här skivan, att om jag kommer att få höra det jag ser, så blir det bra. Omslaget är signerat Jan Kruse, ser väldigt Morr ut och fängslar mig. Men gång på gång blir jag snuvad på konfekten när jag tror på mina intryck så. Senast blev jag grundlurad efter att ha hoppats på underverk med Ella Rouge [det var ju ändå ett riktigt snyggt foto]. Men nu kan jag äntligen säga det, att den här skivan låter precis som den ser ut.

Det är Ben Cooper som är Electric President, tillsammans med Alex Kane. De gör musik inspirerad av amerikansk indie. Tankarna går till Grandaddy och Sparklehorse. Det är väldigt snyggt och intressant producerat, med distade och akustiska gitarrer. Utanpå detta flyter en elektronisk ådra, som skulle kunna vara inspirerad av Sigur Rós. Baklängeskörer och knaster gör att det inte låter bara traditionellt och rent. Det känns ambitiöst utan att vara pretentiöst och jobbigt. Det känns, helt enkelt, som att det är på riktigt. Musiken är experimentell, fast jag kan ändå kanske inte säga att det är revolutionerande och nytt. Men det är väldigt bra.

Ända från ”Good Morning, Hypocrite” till avslutande ”Farewell” så är det just vad det är.