19 september, 1973. Musikvärlden har just förlorat ännu en talangfull visionär. När ynglingen Gram Parsons hjärta underlåts i sviterna av en tequila- och morfinöverdos har han hunnit bli 27 år. Han har precis fullbordat inspelningen av sitt andra album i eget namn och därigenom planterat ett odödligt frö i den amerikanska musikjorden.

Tidigt 1990-tal. Countrymusiken lider. Unga män och kvinnor försätter sig själva på resande fot genom det amerikanska musikarvet med ändamålet att inspektera dess rotfäste. Många av dem stöter på det frö som såtts av en amerikansk yngling två decennier tidigare. I och med att dessa unga män och kvinnor vårdar och vattnar jorden runt fröet pånyttfödds en till synes förlorad genre. Countrymusiken genomgår en renässans, band som Whiskeytown och The Jayhawks medverkar till att göra genren rumsren. Country anses inte längre töntig och banal, utan är återigen det amerikanska fenomen det en gång i tiden varit.

Tidig vår, 2005. På en skivaffär i vår huvudstad bläddrar jag förstrött genom skivhyllorna. I min hand har jag redan Elton Johns ”Tumbleweed Connection” och David Crosbys ”If I Could Only Remember My Name”. Visst, båda är i högsta grad bra album, men det rör sig om rutininköp. Jag är på jakt efter någonting nytt. Vid bokstaven P avstannar mitt frånvarande spanande då mina ögon urskiljer ett konvolut som uppvisar ett ungt, nästan naivt, anlete.

Anletet tillhör Gram Parsons, en artist jag ofta hört talats om, men som jag personligen aldrig varit vare sig vän eller ovän med. Jag bestämmer mig för att ge skivan, som innehåller Parsons två soloalbum ”GP” och ”Grievous Angel”, en chans och beger mig till lyssningsdisken. Några minuter senare har ett förbryllat tanketillstånd infunnits sig hos mig. Ytterligare några minuter senare befinner jag mig på gatan utanför affären, med en påse skivor, alltjämt lätt förvirrad. Jag kan inte, för allt i världen, förstå hur jag missat denne Parsons.

Hur kunde jag försumma Gram Parsons?
Som tur är, till min och många andras lycka, är musik en tidlöst företeelse. Att ett album spelats in i mitten av 70-talet betyder förstås inte att det, tre årtionden och ett millenniumskifte senare, är passé. Tvärtom. Det är med bitterljuv desperation jag ofta grubblar över hur mycket riktigt bra musik jag egentligen går miste om. Men, låt oss nu vara realistiska, man kan omöjligt ta del av allting. Låt oss istället inrikta oss på de gånger man stöter på fullträffarna. Som den gången jag blev vän med Gram Parsons.

Resan mellan Stockholm och Örebro tar ungefär två timmar. Bredvid mig, på passagerarsätet, ligger de inskaffade Elton John och David Crosby-skivorna. Men de hamnar i skymundan. Det skall dröja flera dagar innan jag ens avlägsnar den skyddande plasten på dessa album. Istället spelar jag "GP / Grievous Angel" oavbrutet. Under den inledande låten, "Still Feeling Blue", kan jag inte låta bli att le stort över mitt fynd. Att låta ett brett leende dekorera sitt ansikte då man åhör Gram Parsons kan tyckas något paradoxalt, då texterna och musiken till största del behandlar hjärtesorg och krossade drömmar. Men det betvingar inte lyckoruset inom mig.

För i Gram Parsons musik finns en salighetsbildande urladdning och passion som sällan vidimerats, varken förr eller senare. Där finns en glädje bakom musicerandet som rättfärdigar det där leendet. Det är, för att använda en medfaren klyscha, äkta. Man får gå tillbaka till Hank Williams glansdagar för att finna den ärliga kaliber som Parsons förfogade över. Samma explosiva kvalité som Bruce Springsteen, två år senare, skulle skapa på "Born to Run". Lyssna bara till den smärtfyllda texten i "Streets of Baltimore" eller den uppriktiga uppgivenheten som vilar över "The Return of the Grievous Angel" så förstår du vad jag menar.

Uppbackad av medlemmar från Elvis Presleys fenomenala band smetar Parsons ut sitt hjärta över albumets samtliga spår. Snarlikt Hank Williams hade Gram Parsons en förmåga att skriva texter om kärlek utan att de blev varken triviala eller uppenbara. Det blev bara precis som det är i det verkliga livet, ljuvligt men inte alltid rättvist. Den känslan förhöjs ytterligare av att den då tämligen oerfarna Emmylou Harris medverkar med sin vemodigt nedstämda stämma på flera av albumets låtar, däribland den strålande juvelen "Hearts on Fire". Emmylou Harris har senare påstått att Parsons lärde henne allt hon kan när det gäller musik. Jag kan uppriktigt inte tänka mig en bättre handledare och läromästare.

Gram Parsons liv är och förblir en gåta, omständigheterna kring hans hastiga bortgång är än idag inbäddat i ett dunkelt töcken av ovisshet. Vad som däremot är helt klart är hans skarpsinniga skicklighet när det handlade om musik. Gram Parsons kallas ofta countryrockens störste och förste stamfader. En titel han välförtjänt försäkrade för sig själv i samma stund som han i mitten av 70-talet planterade det där odödliga fröet. Ett frö som skulle komma att rädda countrymusiken från ett, i mitt tyckte, oundvikligt och smärtsamt öde. Tyvärr kunde han inte själv räddas från sitt eget öde.