Ibland känns det faktiskt lite tråkigt att gång på gång återkomma till något eller några namn när man, medvetet eller omedvetet, placerar in en skiva på någon slags mental karta.

DJ Shadow är ett sådant namn.

Så fort det börjar handla om instrumental hiphop åt det trippiga triphop-hållet börjar folk jämföra med DJ Shadow. Jag med. Och jag kommer göra det igen. Precis nu.

Det är liksom svårt att komma ifrån när ”Tar File Junction” öppnar med DJ Shadow-klonen ”Gail Force Porter Lou Carpenter”. Ett drivande beat, en loopad, suggestiv gitarrslinga, en spattig syntslinga och en orgel långt, långt borta. DJ Shadow hälsar även på i breakbeatiga ”Power Nap”. Som vanligt alltså.

Eller i alla fall nästan. Det som skiljer Yellostone från många andra som inspirerats av DJ Shadow är att det inte är ”Endtroducing…” som ekar på ”Tar File Junction”, utan uppföljaren ”The Private Press”. Tydligare drag av psykadelisk pop och rock än pårökt filmmusik.

Det här är bara de mest övertydliga exemplen. Det finns mer.

Men att säga att Yellostone bara är ännu en DJ Shadow-plagiatör är att göra det enkelt för sig. Musiken på ”Tar File Junction” står sig på egen hand. Som ”To Term a Coin” där ett nedstämt piano och ett övergivet munspel vandrar ihopkurade sida vid sida genom ett vindpinat mörkerlandskap. ”Sinking Spring Farm”, å andra sidan, blir nästan dubbeltrampande gladpop (åtminstone i jämförelse) med ena benet hemma hos The Notwist och det andra hemma hos familjen Morr. Sedan förvandlas ”Tar File Junction” till ett möte mellan Aphex Twin anno ”Selected Ambient Works 85-92″ och tidiga The Grid (med lite gammal-scratch insläng bara för att) i ”Cool Blue Albion”.

”Tar File Junction” drar milt sagt åt rätt många olika håll. Några av de här hållen blir tyvärr lite anonyma, men utan att det blir riktigt dåligt någon gång.

Allra roligast, och bäst, blir det faktiskt när Yellostone plockar fram ett gammalt söndersparkat Nintendo ur garderoben och hookar upp munspelet till det. ”Funk Inlet” är en synnerligen passande titel. Inte långt efter kommer avslutande ”Quench” där en jazzig ståbas och ett mjukt piano svävar fram över ett beat som byggs upp och ebbar ut i vågor. Sakta vävs en väsande hi-hat, en melodicaflöjt och en röstsynt in och ett leende börjar så sakteliga spricka upp.

En trevlig bekantskap, på det stora hela.