Nyckeln är gammal och rostig när man hittar den under en knarrig träskulptur, den glider in i låset ganska lätt och plötsligt med lite styrka kan man öppna giftskåpet. Innehållet är så kraftfullt att du kastas i full fart bakåt, slår i väggen och en modell av en skalle ramlar ner från hyllan ovanför och landar på ditt huvud. När du vaknar upp flyger små fålar runt i en cirkel och du håller en skalle i handen, du tänker: att vara…

Juicen är spetsad med den hårdaste spriten man kan hitta under Glasgows broar. OJ föddes 1976, de hette då Nu-Sonics. Tre år senare hade Edwyn Collins och Alan Horne fomat etiketten Postcard och bandets namn omformades till Orange Juice. Postcard-singlar fick snabbt en hängiven samling anhängare. Originalvinylerna poststämplade från Glasgow kan tänkas ha ett högt värde, de som har dem kvar håller säkert i dem hårt.

Orange Juice samexisterade med den första punkvågen. Antagligen som en motreaktion är Orange Juice allt som punk inte är. De var före sin tid. Efter att ha lyssnat på OJ oavbrutet en tid längre än vad som antagligen är hälsosamt, låter allting som det vore snott från dessa pionjärer. Grymma melodier, refränger man kan både skrika med i och skönsjunga, arrangemang inte utav denna värld.

Efter välförtjänd framgång gick OJ över till Polydor för att spela in vad som skulle bli tre fullängsalbum under 80-talet. Sedan försvann de och Edwyn Collins kom tillbaka stort igen under 90-talet efter att ha bråkat med Alan McGee.

”The Glasgow School”, en samling som dök upp i somaras, sammanfattar allt som var bra med OJ. Den borde vara obligatorisk undervisning för alla ynglingar som lär sig musikhistoria. 22 spår borde vara nog för att släcka den värsta törsten. Första delen av samlingen består av Postcardsinglar #1-4. Den andra delen är sånger från samlingen ”Ostrich Churchyard”, som släpptes 1992. Avslutande spåret är en tidigare osläppt Peel-session som är ett enda långt härligt medley.

(Här skulle min fantastiska avslutande mening ha legat men jag har strukit den)