Jord har kallats för meänkielijazz. En kompis till mig sa, lite ironiskt, att det lät som Ronja Rövardotter-musik. Hur musiken än ska beskrivas är det musik som rör sig i gränsen mellan modern svensk visa, andlig musik, nordsvensk folkmusik, medeltidens ballader, samisk kultur och den finska tangon samt det finska dragspelet.

Grunden är det tornedalska: det något kärva men snöflingeaktigt lekfulla. När Jord debuterade 2002 med ”Väylän virrassa” (Caprice) fick den stor uppskattning. Sverigeturnén i Rikskonserters försorg var lika uppskattad.

Grunden på ”mailmale” är flerstämmig sång ackompanjerad av kontrabas, dragspel, gitarr, harpa och flöjt. Det är en skiva i gränslandet; mellan finska, svenska och meänkieli; mellan det gamla, det nya och det som bara är. Det är en musikalisk blandning som bjuder på det mesta. Även Ryssland kommer med på ett viktigt hörn i ”Svensken, finnen och ryssen”.

Hyllningarna till Tornedalen är flera, och bäst blir det nog på finska som i ”Kuka siellä kolkutappi”. En traditionell melodi, med nytt arrangemang, som dessutom visar jazzpotentialen hos Jord. Värre är det med pekoralen ”På kanten av stolen” som ska hylla den Tornedalska kvinnan.

Titeln ”mailmale” betyder ut i världen. För Jords mål är att ta Tornedalens kultur ur dess konserverade form i Tornedalen för att möta världen. Jag vet inte om den här skivan räcker till det. Den är alltför spretig och den där Tornedalska känslan uteblir. I alla fall ger den inte ett genomgående intryck. Dessutom kanske inte just jazz och ”Ronja Rövardotter-musik” alltid fungerar klockrent ihop (även om jag nu säger mot mig själv när jag hyllat ”Kuka siellä kolkutappi”).

Jord behövs, men deras kraft skulle koncentreras till det mer traditionella. Det vill de säkert inte själva, men jag har ju förmånen att få vara lite konservativ. Pajala kan ju inte gå och bli New Age.