Egentligen kan jag nog inte sätta mig i en jävigare situation än denna. Jag är mycket god vän med Ulf och har dessutom kompat honom på ett flertal konserter. Om inte det räcker så är jag kompis med nästan samtliga inblandade på skivan. Som gästrecensent anser jag mig dock befriad från den etiska regelbok som eventuellt följs av vissa journalister. Jag räknar dock mig själv fortfarande till musikernas skrå.

”Allt jag ville säja” är den bästa skiva som gjorts i det här landet på många år. Eventuellt den bästa skiva på svenska jag någonsin hört. Det som skiljer den här skivan från många andra skivor på svenska är framför allt texterna. Allt för många gånger när jag lyssnar på svenska texter uppfylls jag av skamkänslor. Den här skivan dock helt befriad från det kvasipoetisktiska dravel som annars är så vanligt i den här typen av musik.

Jag slipper låtar om kvinnor med namn som Simone, á la Le Marc (vet ej om han använt detta namn i någon låt, men det skulle definitivt kunnat vara möjligt). Jag befrias också från en massa konstruerade meningar med rabblande av ord endast ämnade att låta och ligga skönt i munnen, á la Kent. Sturesons texter känns närmast helt pretentionslösa i jämförelse, i den mening att pretentioner skulle vara något negativt. Dom känns mera jordnära än något någon annan svensk låtskrivare lyckats åstadkomma och ska jag jämföra dom med något blir jag nästan tvungen att leta mig utanför Sveriges gränser. Neil Young känns nog för mig som den mest självklara textmässiga jämförelsen, dessutom ligger Ulfs röst ganska nära Neils.

Många anser att Ulf Sturesons debutskiva ”I overkligheten” är hans bästa. Jag tycker dom har fel. Visserligen innehåller den hans kanske största enskilda mästerverk, ”Sommarbarn”. Men som skiva är ”Allt jag ville säja” betydligt mer homogen och har ett starkare låtmaterial med titelspåret som absoluta höjdpunkt, jag får fortfarande gåshud av den trots att jag lyssnat på den sönder och samman. Dessutom är ”Allt jag ville säja” rent musikaliskt mycket roligare att lyssna på. Vissa av låtarna får mig nästan att tro att det är The Band som kompar.

Det är synd och skam att inte fler fått tagit del av Sveriges bästa låtskrivare. Jag är glad om den här recensionen kan få åtminstone en människa att upptäckta Ulf Stureson.