Den som någon gång har försökt ta emot flertalet saker som kastas mot personen i fråga på en och samma gång, har säkert erfarit att det bara slutar med att varenda en av sakerna ligger på golvet. Har du för mycket du inte vill släppa blicken från på en gång, gör någon naturlag att du till slut tappar alltsammans. Det är det där problemet med för stora ambitioner. Jag tror att det är därför jag aldrig har varit något vidare på det där med jonglering.

Nu har det inte så mycket med musiken att göra. Till mitt försvar så hade inte presspappret till Big Strong Union det heller. Men jag är medveten om att det kanske inte håller riktigt. Så utan att fastna alltför länge vid grötmajs, invalida fäder och havssnäckor, så går vi vidare.

Big Strong Union verkar ha sina ambitioner. Och verkar för övrigt ha ganska friskt med inspirationskällor. Då varje spår på skivan inleds låter det som om en ny artist tar vid. Att låtarna hoppar mellan att försöka vara tidiga b-sidor av Smog, låta som Modest Mouse och göra hjälpliga försök att efterlikna Tom Waits cabaretröst får visserligen skivan att kännas intressant. Men samtidigt uppstår en stor avsaknad av en röd tråd. Den skulle väl i själva verket ha den gemensamma nämnaren av att låta indie och lo-fi. Men ändå har ”The Happiest Valentine” en spretighet som närmast får den att låta som en samlingsskiva från ett indiebolag.

Om Big Strong Union lär sig jonglera eller sätter sig ner och broderar med lite röd tråd så tror jag att det här kan bli fint i fortsättningen. Man kan ju alltid plocka upp sakerna från golvet.