När Lyn Collins hjärta gav upp den 13:e mars i år hade hon precis återvänt till USA efter första delen av en sällsynt europaturné. Andra delen skulle ta henne till Sverige, Stockholm, Lydmar. Det var då jag skulle se artisten jag försökt få en intervju med i över fem års tid (jag kom aldrig närmre än en manager och ett ja som aldrig ledde till en tid).

Funkhistoriens mest samplade kvinna. Så brukar hon kallas, Gloria Lavern Collins.

Det där är en sanning med gott om utrymme för modifikation. En vit lögn som upprepats så många gånger att det blivit en sanning. Merparten av de där samplingarna handlar om breaket i hennes största hit ”Think (About It)” där James Brown stöter fram ett ”woo yeah”. Att många av de andra samplingarna snarare handlar om JB's-maskinen och de rytmer den pumpade fram än Lyn Collins vokala insatser är en annan sida av samma falskmynt.

Snabbare än jag hann tänka ”lyxig samling från Soul Brother Records” annonserades budgetvarianten från Spectrum. ”Mama Feelgood: The Best of” samlar det mesta av värde från de två album hon gav ut. Jag saknar ett par personliga favoriter, som ”Women's Lib” och ”Just Won't Do Right”. Samtidigt som jag tycker att det var korrekt att utelämna de småtrista versionerna hon spelat in av standards som ”A Foggy Day” och ”If You Don't Know Me By Now”.

Samlingen bjuder också på ett ganska gott urval av de singlar som släpptes vid sidan av albumen. Jag tänker främst på vissel- och handklappsfesten i funkmonstret ”We Want to Parrty, Parrty, Parrty (Parts 1 & 2)” och den malande svarta groovemaskinen ”Take Me Just As I Am” med en Lyn Collins som sjunger hjärtat ur kroppen. Av rent egoistiska skäl hade jag å andra sidan tyckt att det varit roligare om den mer svåråtkomliga södernsoulstänkaren ”Oh, Uncle Sammy” funnits med.

Nu är den här samlingen kliniskt befriad från överraskningar och svåråtkomliga låtar. En perfekt start för den som inte vill börja med återpressade vinyler från England eller lyxiga japanska cd-utgåvor.

Det kanske verkar som om jag inte gillar det jag får, men det är bara i relation till vad jag önskat. Mina anmärkningar till trots är det här en fantastisk samling musik i gränslandet mellan funk och soul från min absoluta favoritröst. Det är bara inte den samling jag själv hade satt samman.

Jag hoppas fortfarande att Harry Weinger (som ansvarar för James Brown-katalogen) ska få grönt ljus att starta serien med singelsamlingar med Browns alla kvinnliga röster. Eller den där lyxiga samlingen från Soul Brother då.