Om ni liksom jag följde Spung så vet ni vilka realistiska tonårsskildringar som där finns. Dramatiken. Tårarna. Svartsjukan, tvivlet, förälskelserna. Men framför allt festerna. Inte någon gång någonstans har jag sett fester på film och TV som liknar fester som de är i verkligheten, i tonåren. Utom i Spung. Världens bästa TV-serie. Och jag minns en scen i ett vardagsrum där Ana-Maria och Petra, seriens två kvinnliga huvudroller, varit osams över någon kille eller någon hemlighet som glömt att berättas och bestämmer sig för att förlåta varandra. De sätter på en låt på stereon och börjar dansa, peka, mima, och slutligen kramas de och är vänner igen. Låten är ”Paper Bag” av Fiona Apple, och just den scenen har jag aldrig lyckas släppa. Den är så klockren. Precis som ”Paper Bag”.

Fiona Apple är som en sagofigur. En Alice i sitt eget underland på promenad genom känslostormande tunnlar där ilska och frustration varvas med lekfulla kullerbyttor och sömniga viskningar. Fiona Apple spelar jazzinspirerad pianopop och låter som hon dricker tre flaskor whisky om dagen. Hon har ett ursinnigt tilltal som bäddas in i mjuka tongångar och en tung röst som står i direkt kontrast med den lilla figur som är hon.

Det har gått sex år sedan Fiona Apple släppte lika underbara som underskattade ”When The Pawn…” , albumet där ”Paper Bag” tillsammans med ett gäng andra egendomligt genialiska sånger figurerar. Och nu är hon tillbaka. Men ännu fler labyrintlåtar, precis lika slingriga och oförutsägbara som tidigare. Som faktiskt på många sätt känns som en fortsättning på de tidigare. På gott och ont. För letar man efter en lättsmält skiva med hits att tralla till har man hamnat fel. Fiona Apple gör det nämligen inte helt enkelt för sig. Hennes sånger är ofta så vingliga att man ibland som lyssnare är nära att tappa fokus. Taktbytena och de ständigt föränderliga sinnesstämningarna kan kännas utmattande till en början. Tills plötsligt, när man fattar grejen. När man har testat både en och två gånger och hänger med i svängarna och blir barnsligt lycklig över just bara det. Som att åka en berg- och dalbana och tycka att det är jobbigt både första och andra gången och inte hitta tjusningen förrän tredje turen.