Två minuter in i låten kommer ett stråkparti. Kort och väldigt vackert. Det mynnar ut i en halv vers där Tomas Andersson Wij sjunger till en ensam gitarr innan det ”Roads”-liknande beatet börjar igen. Knappt trettio sekunder musik som är något av det vackraste jag hört i år. Höjdpunkten – crescendot – i den här skivans allra största stund, ”Värmlands indianer”. En av TAW:s allra bästa låtar. Hittills.

”En hel värld inom mig” är nästa hödjpunkt. Ännu en ömsint förortsskildring om rökande dagmammor, alkisars schäfrar och punkthus. Snyggt arrangerad med gitarrer som får mig att tänka på Chris Isaak. Ett syskon till låtar som ”Tommy och hans mamma” och ”De gröna vagnarna”. Sedan lägger jag till tre lågmält vackra sånger; kärleksfulla ”Första snön är alltid vitast” och ”Dina svala händer”, samt bråddjupa ”Jumbotronen”.

Men sen är det slut.

Sen kommer ett koppel låtar jag inte blir klok på. En småtrist ”Vill du ha mig ändå”, spikraka ”Oroshjärta”, baktunga ”Solen går upp”, irriterande ”Res dig upp och gå”.

Jag kan inte påstå att han gjort fel. Det är bara det att jag tycker bäst om den minimalistiske Tomas Andersson Wij. När låtarna är osminkade. Då hans ord hittar fram med hjälp av stora melodier, men i liten skala. Det är så jag lärt känna honom.

Men han låter inte så längre. Visst ser jag poänger i soulpoppiga ”Jag fick aldrig dig”, och hade ”Nu kommer jag hem” kompletterats av en gospelkör hade den lyft. Men i resten av låtarna gör popkostymen att jag mest tänker på den tråkiga Peter LeMarc. Han som under en period gjorde sina låtar en otjänst genom plastiga arrangemang.

Där är kärnan i mitt problem. När LeMarc väljer att klä av sina låtar på fantastiska ”Sjutton sånger” gör Tomas Andersson Wij tvärtom. Han tar LeMarcs avlagda kläder och klär sina låtar i dem.

Det kan vara ett skott över mål. Ett försök att nå en större publik genom en mer lättsmält blandning. Uppbackad av ett jättebolag som vill ha avkastning på sin investering. Men det kan lika gärna vara så att jag slutgiltigt blivit en gubbstrutt som inte vill ha mer förändring. Jag vill ha fler psalmer och nationalsånger till min värld. Inte lättviktig kostympop.

Problemet är helt och hållet mitt. Tomas Andersson Wij är ute på en lång turné, med ett band. Medan jag sitter hemma och lyssnar på ”Värmlands indianer” med ett leende på läpparna och tänker att det var bättre förr när han sjunger:

”Det är en sommar alla minns
Allt jag har kvar är första gnistan
Den ska jag vakta med mitt liv
Men den kan jag få en hel skog brinna”

Det är bara i några få låtar jag hör den där skärpan jag vant mig vid. De låtarna är riktigt, riktigt bra, men trots det är jag en aning besviken. Fortfarande efter ett par veckor känns skivan som en rörelse åt fel håll.

För mig som står still.