Det har funnits en stor förväntan på Ellika & Solo. 2002 släppte de skivan ”Tretakt/takissaba”. När den skivan fick BBC:s World Music Award 2003 visste hela världen att svensk folkmusik och senegalisk folkmusik var gjorda för varandra. Fiona Talkington på BBC World skrev i recensionen om debutalbumet: ”Each thrives on the other's energy while still having the space to be themselves, and never losing their Swedish or Senegalese identities.”

Solo Cissokho spelar kora, en lång senegalesisk harpa, och är griot vilket betyder historieberättare och musiker. Ellika Frisell är spelman i Bingsjötraditionen med Gustaf Päkkos som lärare. Det var redan från början ett osannolikt men intressant möte mellan Rättvik och Senegal.

I grunden bygger Ellika & Solos musik på att två tydliga och melodiösa instrument möts och hjälps åt att med sin särart stärka den andres särart. I grunden känns det alltså inte som en fusion, även om det i praktiken är det. Snarare kompar koran den dalska fiolens vemodiga lekfullhet. Lyssna på ”Polska efter Nylandspojkarna/Sonka” så förstår ni. Men i samma polska får fiolen ge den senegalesiska 1300-talstraditionen om familjen Sonka liv och bärighet är 2005.

På ”Abaraká!/tack!” får dock den senegalesiska traditionen en slags övervikt, även om både danser från Orsa och Bingsjö ofta är huvudnumret. Förklaringen ligger nog i det som många uppfattade redan med förra skivan. Den svenska spelmanstraditionen är ofta avskalad. Fiolspelet hade ursprungligen sällan komp av gitarr eller trummor. Svensk folkmusik innehåller allt som oftast en tyst och tänkt takt. I Senegal, som jag känner mindre till, verkar det dock som om rytmen är mer uttalad. En mer upprymd, rytmisk och kanske monoton tradition utan några större tomrum.

”Abaraká!/tack!” känns spretig. Men det känns bara skönt. Ibland känns den dessutom nästan improviserad. Men också det fungerar. Ellika & Solo har en värme och nyfikenhet som jag saknat i folkmusiken. Att Bingsjö och Senegal möts och blir en duo är ett tecken på nyfiken, men också en enorm trygghet i sin egen och respekt för sin duopartners tradition.

Det kan vara så att jag ofta lyssnat på amerikansk folkmusik, men skivan får ordentliga lyft när Bruce Molsky lyfts in i musiken. Amerikansk ”old-time”-musik från söderns blandas med Senegal och Sverige i Bruce 3/4/Kaira Bah och Green grows the Laurel/Ya Ya. Nämnas bör också Adama Cissokho och Binta Suso som verkligen får folk att röra sig med sina röster.

För mig, som är uppvuxen med amerikansk country och bluegrass, som gifte mig med en fiolspelande kulla från Mora och som alltid drömt om Afrika, är denna skiva väldigt speciell. Den blandar och låter musikstilar mötas jag trodde aldrig skulle hitta varandra. Precis som när ”Orsa långdans” möter ”Afrika Frica” i en slags musikalisk international mot fattigdom, sjukdom och orättvisor.

Ja. Jag kommer lyssna på Ellika & Solo och se på Utbildningsradions ”Gränslös kärlek”. Det ger förtröstan i en globaliserad värld. Det ger mig fortfarande hopp om att vi går framåt. Tillsammans. Utan gränser.