Den här skivan har legat i högen ett tag. Den försvann bland amerikanska rockband och saloontypsnittet gjorde inte sitt för att lyfta fram den. Jag dömde boken efter omslaget och när jag börjar lyssna är det till en viss del rätt. ”Folk och rövare i Kamomilla stad” – ja. Teatraliskt – ja. För många spår (24) – ja. Dubbel examen från The Art Institute of Vancouver och The Royal Conservatory of Music – nej.

Jag lyssnar och är säker på att jag hamnat hos ett storband. En familj som plockat in vänner, kusiner, grannar och arbetskamrater i studion. Istället är det multi-instrumentalisterna Nick Krgovich och Larissa Loyva som gått loss enbart tillsammans med bandkamraterna Julia Chirka och Justin Kellam och skapat en av de mest intressanta popskivor jag hört i år.

Nick Krgovichs fantasi finner inga gränser. Tjugofyra spår som vart och ett är så eget och ett album som man kan stöka och rota runt i och hela tiden hitta nya favoriter. Både i musik och texter.

Genom de tjugofyra spåren hamnar vi i en medeltidsparad tillsammans med The Decemberists, på stranden med The Beach Boys, på afternoon tea hos Belle & Sebastian eller under en regnig himmel hos Gorky's Zygotic Mynci. Hur ”Heavens” känns som en oförskämd stöld från The Magnetic Fields eller ”Ghost Pirates” får mig att föreställa mig en skrikig version av ”(How Much Is) That Doggie in the Window?” spelar ingen roll.

Den omväxlande manliga och kvinnliga sången blandas med paradmusik och hästklapper i ”You the Widow” och textrader som ” Or will you trade me in for a new Shetland pony friend?” Det är både allvarligt, överspelat och distanserat från lo-fi och rak pop. Till stor del med samma knep som The Decemberists charmar sin publik. Romantisk och jordnära. Skruvat och fulsnyggt. Inget verkar skrämma P:ano och det är kanske därför de samtidigt vill prova allt. Vilket resulterar i tjugofyra spår under en timme. Visst är det för långt, men samtidigt finns det inget spår jag vill vara utan.