dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Laakso: My Gods
My Gods (CD) Laakso
2005
V2
9/10

Värt all väntan

Lyssna

Sök efter skivan

För två år sedan mötte jag Laaksos sångare Markus Krunegård. Eller nja, vi möttes inte direkt, jag betvivlar starkt att han noterade mig där jag stod i publiken på en hyllningsafton inför Bob Dylans konsert i Stockholm, oktober 2003. Men ändå. För mig var det ett viktigt möte. Platsen var Kägelbanan. (Hej ickestockholmare: Kägelbanan är en ruffig garagelik lokal som ligger under en teater på ett berg i Stockholm). Band efter band, däribland Love Olzon, Goran Kajfes och The Chrysler spelade smånervösa versioner av sina favoritlåtar med Dylan, precis så hämmade man bara blir när man ska närma sig något man verkligen beundrar. Gäsp. Enter Laakso. Med en alldeles hjärtskärande version av ”Oh Sister”. Direkt och utan krusiduller men med just den där våldsamt närgångna rösten som är Markus Krunegårds egna; den som pendlar mellan stilig falsett och sorgset mörk, som aldrig känns mindre än hundra procent angelägen. En Dylancover och jag var fast.

Och två år senare står jag där igen. En regnig torsdag på Kägelbanan, där Laakso svettiga exploderar sig igenom låt efter låt från nysläppta fullängdaren ”My Gods”, uppföljare till smått fantastiska ”I Miss You, I'm Pregnant”. Laakso har förändrats sedan sist, har liksom klippt sig och skaffat jobb, för att använda en sliten klyscha. Borta är Markus Krunegårds långa hår, och borta är också den introverta blyghet man för några år sedan tog som tecken på att ett gäng oslipade genier var i antågande. I stället skådas nu ett självsäkert Laakso med en nyklippt sångare som mellan två låtar – nästan alldeles utan ironi – konstaterar: ”vi har gjort en skiva, och den borde ni alla köpa för det är sån rockhistoria”.

Ja vad säger man? Roligt och kaxigt är det, är Laakso, är ”My Gods”. Precis som sin föregångare, men ännu mer nu, kännetecknas ”My Gods” av en uppkäftig spretighet där finstämda melodier blandas med aggressiva utbrott och desperata avgrundsvrål. ”My Gods” är en skiva i dekadensens tecken där ingen låt är den andre riktigt lik. Slätstrukenheten och förutsägbarheten är lika med noll, vilket gör det svårt att på några få rader beskriva helheten. I stället tvingas jag bryta ned, beskriva detaljer, för att fånga ”My Gods” på papper. En låt handlar om att ha sex på en toalett på en Finlandsfärja och låter som något man ska dansa styrdans till. En annan är en omedelbar dansgolvsdänga om korsberoenden, där kärleken är det allra farligaste. En tredje är en gåshudsorgie som ödesmättad eskalerar från vemod till frustration till kaos på bara fyra minuter. En fjärde är åttiotalsrockig med falsettvrål i refrängen och Nikolai Dunger på kör. Den allra vackraste handlar om att man bara hittar någon att älska sisådär var tredje år, och när det håller på att ta slut är det ganska sorgligt att konstatera att det troligen kommer dröja tre år till innan man ärligt kan kalla någon ”My love” igen. Och så fortsätter det. Med de genomtänkta arrangemangen, den angelägna känslan och de alldeles briljanta texterna som röd tråd skivan igenom. Jag älskar den, är imponerad av den, vill vara kompis med den, är lite rädd för den, allt på samma gång. Så många strängar har Laakso på sin lyra.

Detta ska dock nämnas: ”My Gods” är ingen omedelbar skiva. Kompromisslöst kräver den precis så mycket tid det nu tar att hitta till det rätta stället, krypa innanför skinnet för att sedan stanna där länge, länge. Orkar man inte ge den tiden får man helt enkelt skylla sig själv. Själv hade jag ångest både första och andra genomlyssningen. Jag hade väntat så länge, hoppats så mycket, och kunde inte säkert veta om det jag hoppats på verkligen fanns där. Både lättnaden och tillfredställelsen var enorm när jag efter några dagar kände det välbekanta suget att lyssna igen, att uppleva något nytt, höra mer. Det var utan tvekan värt all väntan.

Rockhistoria, sa Markus. Vi får väl se hur det blir med den saken. Jag har personligen inga invändningar.

Carolina Setterwall

Publicerad: 2005-11-01 00:00 / Uppdaterad: 2005-11-01 00:00

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #3482

6 kommentarer

inte ens nära att vara värd all väntan. fantastiska popdängor som this spring och right back at you blandas med olyssningsbar smörja som in my blood och true love. däremellan är det skaplig hatt-och-blås-pop även om blåset ersatts med synth den här gången. och texterna är genomgående svaga. tyvärr.

Medlem 2005-11-01 01:42
 

faktiskt mycket sämre än jag hade trott. och då hade jag ändå inte trott att det skulle vara så bra eftersom förra skivan inte heller var så bra som jag hoppats på.

inte ens long beach ep var så bra som man ville.

inte om hört demoinspelningarna som gjordes innan ep:n släpptes. t.ex. just låten long beach var ju tusen gånger bättre som demo.

Medlem 2005-11-01 08:42
 

Det är ingen lätt skiva att komma in i precis som recensenten säger, men det finns så mycket energi och vilja i bandet och det smittar av sig, "This Spring" är min favoritlåt, sen är det ju jäkligt kul att dom lyckats få in textraden "I Miss you, Im pregnant" i en låt, det var ju titeln på deras förra skiva.

Medlem 2005-11-01 11:44
 

Ska nog kolla upp det här…

Medlem 2005-11-01 15:33
 

thecorpsette har någ gjort århundradets mest Indie inlägg. Shitt va kul!!!!

Medlem 2005-11-01 17:22
 

jo den här är lysande. Someone somewhere är min favorit.

Medlem 2006-01-10 22:31
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig