Alla har vi våra fördomar. Jag har massor. Jag kan se en tjej på ett dansgolv och veta allt om henne. Vad hon röstar på, varför hon har valt kläderna hon har på sig, om hon är ihop med någon och vem hon tycker är snyggat i The O.C. Jag har förstås oftast fel. Men ändå. Vissa människor trycker verkligen upp mina fördomar i ansiktet på mig. Lasse Lindh är, av någon orsak, en av dessa människor.

Mina fördomar om Lasse är följande: Lasse är en skön (dvs rolig, tuff och snäll samtidigt) kille som nästan aldrig i sitt vuxna liv varit singel. Lasse grät i början av nittiotalet när det stod klart att Jakob Hellman inte tänkte släppa fler skivor och han tycker själv att han har extremt bred musiksmak. I själva verket lyssnar han bara på killar som är mycket yngre eller gubbar som är mycket äldre än honom. Detta är mina spontana tankar vid första lyssningen av Lasses självbetitlade album, totalt oförankrade i verkligheten.

Sant är dock följande: Lasse Lindh spelar svensk gitarrbaserad pop. Det är ungefär så enkelt. Han har en röst som är ganska ljus; ibland är den gnällig, ibland skör och vacker. Hans texter handlar om kärlek och väderförhållanden, ofta i kombination med varandra. Flickorna kommer genom regn och det älskas på blöta gräsmattor och sen blir det höst och kärleken falnar. Likt Håkan Hellström sjunger Lasse Lindh gärna om flickor vid deras namn och likt Staffan Hellstrand när det begav sig exploderar många av refrängerna i orgier av melodramatik, gärna med några stråkar som garnityr.

Missförstå mig inte nu. Jag gillar Lasse Lindh. Eller låt mig säga såhär: Jag ogillar inte Lasse Lindh. Han kan uppenbarligen skriva singalongrefränger som en annan Lars Winnerbäck och även om svordomar i svenska musiktexter gör sig bäst ur Jocke Thåströms strupe får Lasse Lindh emellanåt faktiskt till den där euforin och dramatiska smärtan som jag är säker på att han vill förmedla. ”Radion spelar aldrig våran sång” är en otroligt fin historia om hur Lasse sitter och rotar i gamla skivhögar för att hitta tillbaka till känslan av den passion som hans flickvän tycker de tappat någonstans på vägen.

Ändå har jag ett visst och ofrånkomligt problem med Lasse Lindhs självbetitlade skiva anno 2005. Det är lite för lätt. För lätt att nynna till de lättillgängliga melodierna, att fatta grejen, för lite att fundera över. Jag känner mig skriven på näsan. Och lika lätt som jag tar till mig Lasse Lindh på ett ytligt plan kommer det troligen bli att den hamnar bakom något nyare, konstigare, mer provocerande i skivbacken. Kanske kommer jag aldrig ihåg att leta fram den igen. Det är synd. För Lasse Lindhs skiva är helt OK. Lite som den där gamla kompisen man stöter på på stan och kommer på sig själv med att gilla, men som man ändå lik förbannat glömmer att bjuda när det är dags för kalas.