dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Samling: Monotoni #2
Monotoni #2 (CD) Samling
2005
Egenutgiven
8/10

Monotonix

Jag fick aldrig tag i något ex av Monotoni #1. Den var slutsåld innan jag ens hann fatta vad som hände.

När den här recensionen skrivs är Monotoni #2 också slut. Och ja, just därför den här texten kanske är lite onödig. Men de goda nyheterna är att du ändå kan få tag i eget exemplar för en ringa peng genom att mejlbomba Billy Rimgard.

Eller kanske ännu hellre: skriva ett vänligt mejl och fråga.

Det är nämligen just musikskribenten Billy Rimgard som ligger bakom de båda utgåvorna av Monotoni, resultatet av Billys förfrågningar i bekantskapskretsen om någon hade någon låt över de kunde tänka sig att släppa till första samlingen. Det blev ett gäng mer eller mindre exklusiva låtar.

Vänner och bekanta som har särskilda talanger är bra att ha.

Omslaget till Monotoni #2, och skivan däri, är inget annat är hemmagjort på alla sätt som går. Hemmaklistrat och hemmabränt. Som en blandskiva på födelsedagen från en vän som inte hade tillräckligt med pengar att köpa något annat, eller helt enkelt inte tyckte att det inte fanns någon ”riktig” present som dög. Kanske var det just därför den present du uppskattade mest.

Musiken på Monotoni #2 känns lika hemmagjord som förpackningen. Inte musiken i sig, kanske, utan snarare sammansättningen. En önskan om att visa upp en bredd samtidigt som det finns något luddigt formulerat tema som väver samman materialet. Kanske är det den hemmagjorda ytan som gör att jag läser in mycket mer i urvalet och sammansättningen än jag borde.

Det spelar mindre roll. Jag gillar verkligen det här.

Från inledande techhouse-introverta och falsettmumlande Unai-remixen av Cotton Ferox Phantasmoplasm (titeln!) till Viktor Sjöberg drönande omstöpning av Mont Ventouxs briljanta Your Daft Punk Records (tänk, tja, blir det 46 minuter musik som borde förtjäna att tryckas upp och distribueras i större och glassigare upplagor. Eller som kanske inte alls borde det.

Det blir försiktigt och drömskt akustogitarratmosfärsskapande från Sonores, triphop-surrealism från Bauri, taktfasta Soma-vibbar från The Field och Sophie Rimheden från Sophie Rimheden (eller åtminstone hennes alter ego Ban Ham). Jag hade kunnat leva utan Mokiras massiva ljudvägg, men det är en parentes i sammanhanget.

Fast den riktigt stora överraskningen på Monotoni #2 är faktiskt av ett helt annat slag. Helt plötsligt inser jag att The Tough Alliance faktiskt har gjort en riktigt bra låt. Holiday. Okej, det är ju helt och hållet Mont Ventoux remix som gör låten, men det visar ju om inget annat att det nog kan bli något av TTA också om de får lite vettig musikalisk uppbackning. Med ett ömt handlag förvandlas den rätt tråkiga originalversionen till vackert stråkklippt elektropop av sköraste och varmaste slag.

Men överraskningar i all ära. Den främsta stunden på Monotoni #2 tillhör Mr Suitcase och Angelique. Robotröster, Art of Noisiga klockspel, syntmattor från ett svunnet decennium och Angeliques förföriska uppräckningar av franska artister (och säkert annat löst folk): Etienne de Crecy, Jacques lu Cont, Johnny Hallyday, Jean Michel Jarre och Mathematique Moderne passerar förbi. Och så förstås Mont Ventoux, Saint Etienne och le Pet Shop Boys. Det blir ett alldeles fantastiskt möte mellan Visage Fade to Grey och The Beloveds Hello.

Monotoni #2 ska bara ha tryckts upp i 100 ex, men chansen finns att fler kommer att göras. Skriv ett snällt mejl till Billy och fråga om inte du också kan få ett.

Det är den här samlingen definitivt värd.

Ola Andersson

Publicerad: 2005-10-02 00:00 / Uppdaterad: 2007-07-18 16:51

Kategori: Recension | Recension: #3447

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig