Mina rockreferenser fanns i princip inte. Jag var nio år gammal. Året var 1993.

Scooter hade inte bildats än. Men skulle göra det inom ett år. Ni vet, det där tyska techno bandet som spelades på alla mellanandstadiediscon.

Men ”Mr Jones” spelades ymnigt på radion.

Counting Crows lyckades inte rädda mig från technoträsket. Jag kommer ihåg att ungefär i samma veva släppte Rage Against The Machine sitt första album. Jag lyssnade en gång på dem på MTV. Det var Rage Against The Machine som såg till att jag försvann in i technoträsket. Jag hade aldrig hört något skränigare eller våldsammare någon gång förr.

Men så en vacker dag, på gymnasiet, överräckte en god vän ”August and everything after” och sa: Lyssna på den! Kort tid därefter åkte vi tillsammans med vår mattelärare till Köpenhamn för att se Counting Crows vara förband åt Santana. Det var då jag hatade Rage Against The Machine som aldrig förr. Även om jag nu har lärt mig att uppskatta dem.

”August and everything after”, denna klassiker, för det måste man ändå kalla den?

Den inleds med den vackra ”Round Here”, ett stillsamt intro, några arpeggion med gitarren och så sångaren Adam Duritz röst. Hans röst berättar om en tjej som heter Maria som vill träffa en kille som liknar Elvis. Hon är missförstådd och hon har problem med att uppträda normalt när hon är nervös. Han berättar hur livet är i Kalifornien, hur hans relation till Maria gestaltar sig. Den vackraste stunden i låten är när han beskriver hur Maria säger: ”shh it's only in my head” han replikerar ”I know, it's only my head”. Kort därefter sjunger Adam om att Maria är trött på livet och funderar på att begå självmord. Han säger att hon alltid är i hans tankar. Musiken intensifieras, kompet blir mer energiskt och höjdpunkten är när Adam sjunger ”round here, we stay up very very late…”. Sedan avtar låten sakta och frustrationen i Adams röst tonar ut. Det är en av de mest känsloladdade punkterna på albumet.

Efter denna orkan av känslor kommer ”Omaha”, en låt med härlig och distinkt rytm. En genomgående trevlig historia. Den handlar mer eller mindre hur allt går i cirklar och hur säsongerna flyter in i varandra för att upprepas igen. Glansnumret i albumet är nästa låt. Naturligtvis är det ”Mr Jones”. Denna låt som nådde topplistorna för att stanna där länge och som gjorde mången till ett Counting Crows-fan. Mycket få kan värja sig mot den här låten. Den är vad man kan påstå en ganska grabbig låt och innehåller ganska många plattityder som kanske inte i alla fall till en början förmår att entusiasmera men det är ju musiken, rytmen, melodin och så naturligtvis Adams sång som gör den här låten så bra. Texten handlar i stort sett hur man som ett debuterande rockband vill bli älskad och berömd, men att man också förstår att det inte är så enkelt. Enligt Adam Duritz själv så har den blivit misstolkad flera gånger, någon till och med trodde att den handlade om Adams penis. Så är icke fallet, det kan jag med säkerhet säga.

Om man sen ser på helheten, fortsätter Counting Crows ungefär på samma linje. Där låtar som ”Anna Begins”, ”Sullivan Street” och ”A Murder Of One” är höjdpunkterna. Sammantaget gör det här till en homogen skiva. Temana är framförallt utanförskap, ensamhet, brustna hjärtan och oskuldsfull kärlek. Men sista låten ”A Murder Of One” är en låt som i alla fall får mig att tänka över vad det är jag sysslar med egentligen. Adam uppmanar oss att inte kasta bort våra liv. Göra det till något som har betydelse. Att fånga dagen.