”60 revolutions per minute
this is my regular speed
So how do you want me to live with it?
How do you want me to live with it?
Without ringing all alarms!
Without overthrowing all the czars!
Without emptying all the bars!
Without screwing with your charts!

60 revelations per minute
this is my regular speed
So how do you want me to live with it?
How do you want me to live with it?
[...]

I'm gathering new generation
That's gonna stand up to it
To this karaoke dictatorship
Where posers and models with guitars
Boogie to the shit for beats
I make a better rock revolution
Alone with my dick!”

Egentligen kan det räcka så. Men för sakens skull tänk Manu Chaos humanism och Mano Negras driv parat med folkloristisk punk i stil med The Levellers. Eller The Clash som använder klezmersväng lika ofta som baktakt. Ett distat Traste Lindéns Kvintett. En mycket liten skara kanske kan attraheras om jag nämner Malmös Anastasia som med ”Kickar & Kaos” gjort en av de bättre skivorna i den svenska fiolpunksfåran, om det nu finns en sån.

Musik i exil från väster. Med rötter i öster. Med sång på engelska, ukrainska, spanska, italienska och ryska. Gjord av ett par ryssar, en israel, en solbränd snubbe från Kalifornien och en flykting från Ukraina som via ett antal europeiska länder landat i New York.

Det är Gogol Bordello.

Kärlek, medmänsklighet och glädje. Allt det där som minst etthundrasjuttiotvå folkvalda i Sveriges riksdag glömde igår. De borde lyssnat på Gogol Bordello. Som en påminnelse.

Att ingen människa är illegal.