Vågen av nya metalband som dykt upp under den tvivelaktiga flaggan New Wave of American Heavy Metal har hittills inte träffat speciellt rätt. Chimaira har inte heller pockat på någon vidare uppmärksamhet, mest för att jag betraktat Roadrunner som ett mer eller mindre trist bolag som verkligen gått ner sig. Den senaste tiden har ändrat på det.

Förra året knöt de till sig Cradle of Filth och i år Opeth, Machine Head skakade liv i sig själva efter knippe trista skivor och Soulfly släppte sin tyngsta hittills i ”Prophecy”. Rapporterna inför kommande skivan som släpps i september säger dessutom att Max & company nu går ännu längre backåt i tiden och ord som ”thrash metal” och ”Chaos AD” har förekommit, vilket skruvar upp förväntningarna.

Men det är alla gamla band i sammanhanget som nämns ovan. Därför är det kul att Chimaira släpper en så pass genomarbetad metalskiva som ”Chimaira” faktiskt är. Enligt bandet själva tar det några lyssningar att ta sig in i skivan och jag kan inte annat än hålla med. Första gången var det bara en samling riff staplade på varandra i alltför långa och komplicerade låtar. Efter några genomlyssningar klarnar det.

”Chimaira” är skivan du hittar under metal i en ordbok. De bygger ivrigt vidare på den tradition som thrash metal lade grunden till på 1980-talet. Fokus ligger på teknik, rytmer och takter snarare än melodier och refränger. De tar valda delar av death metal och har lyssnat på sin Pantera. Och de viker inte en tum med sitt tunga groove.

Att skivan kommer i en svart jewelcase är helt naturligt. Den utstrålar ett kompakt mörker och det är vad vi får här. Ingen av låtarna går speciellt snabbt, men de flesta har andra kvalitéer, framför allt genomtänkta arrangemang och en obönhörlig tyngd. Inledande ”Nothing Remains” sticker ut som den mest medryckande, ”Save Ourselves” har den tydligaste refrängen och inbjuder till nackövningar. Trumspelet står Kevin Talley (ex Misery Index) för och det framförs med finess. ”Everything You Love” torde bevisa det.

Låtarnas längd var i början något som låg skivan till last, men det har efterhand svängt till att bli det helt motsatta. Det är befriande att ett band inte gör treminuterslåtar utan låter dem växa och utvecklas till de monster de var tänkta att bli och dessutom fortfarande hålla intresset vid liv.

Det är skönt att det fortfarande släpps skivor som den här.