Jag skulle vilja rekommendera en skiva som ni alla borde ha hemma. En riktigt bra skiva som har förändrat mitt liv. Men det får bli en annan dag. För man kan ju inte ha kul hela tiden. Nej, hur skulle det se ut? Dessutom har ni alla läst för många recensioner av skivor som fått sjuor och åttor på sistone. Och så har ni köpt på tok för mycket skivor under sommaren, så nu blir det så här istället.

För trots att Boomhauer välformulerat och säljande försöker förklara vad det är de gör och vad de vill så förstår jag inte vad det är dessa människor vill åstadkomma.

Jo, det börjar först riktigt bra, då det låter som om Boomhauer har lyssnat en del på Velvet Underground. Riktigt lovande låter det, tills första spåret är slut. Men sedan förstör de precis allting på bara några minuter, med ett par riktigt dåliga rockiga låtar med attitydproblem.

Och när man sedan tror sig se vart det hela är på väg så börjar de helt plötsligt spela vad närmast vill liknas vid indiepop, stillsamt och angenämt vad det lider.

För er som vill veta så är Boomhauer en finsk trio som producerar ”hjärtlig, välmenande ångestfri rock” med ”indierockaren” Saku Krappala i spetsen.

Men ni måste förstå att ni inte kan låta som om ni vill vara indierock med attityd och sedan spela dålig finsk björkrisrock. Och framför allt kan ni efter att ha gjort det inte spela melodisk indie, däri finns det ingen trovärdighet över huvud taget.

I de mest välmenande försök har jag nu lyssnat på denna skiva alldeles för många gånger. Och då spelar det ingen roll om ni menar väl med er rock, för när jag nu skriver klart det här vill jag aldrig lyssna på den igen.