Ibland är det förutsägbara skön konst, en förutsättning för känsloupplevelsen. Som när jag fördomsfullt dömer ut Willy Clay Band redan på förhand där de hamnat i högen med skivor som posten lagt i min brevlåda. Ett countryband från Kiruna som spelat in skivan i Nashville kan väl bara låta på ett sätt, eller? Jag lyssnar på den sist av alla skivorna och är ganska uttråkad när ”Rebecca Drive” snurrar igång.

Ett munspel och en akustisk gitarr inleder tillsammans med lite lap-steel. ”Soldier” heter låten som tar fart efter en stund och gungar fram som countryrock brukar. Men mina öron reagerar positivt. Efter ett par timmar av samtida snyggtråkig blasépop kommer något som kontrasterar, som får mig att fortsätta lyssna. Bredbent kliver bandet fram med sina låtar. Alla tillbehör används generöst; munspel, steel, brandkårsbas, mandolin och de för genren perfekta sångstämmorna. Allra bäst när Willy Clay Band tar i rejält. Direkta ”Satisfied Mind”, gungande ”Give A Little” och toksvängiga ”Peace & Harmony” skickar mina mungipor upp mot taket och mina fötter taktfast ned mot golvet. Precis som ”Homesick” och ”The Bottle”. Countryrock av bästa märke, som för mina tankar till The Band och Dr. Hook. Eller varför inte sextiotalet mil söderut till Sundsvall och Lars Bygdén.

De har förstås spelat in några ballader också, där ”If You Leave Me Now” och ”Trying To Be Elvis” sticker ut mest och resten mest känns som nödvändig utfyllnad till de riktigt bra låtarna. De som gör att jag inte reagerar som jag trodde. Låtarna som gör att ”Rebecca Drive” passar mig mycket bättre än väntat.

Två slutsatser: Ännu en fördom kom på skam och svensk country ska komma norrifrån (eller inte komma alls). Argumenten heter Traste Lindéns Kvintett, Per Persson, The Thousand Dollar Playboys, The Celophane Flower.

Och Willy Clay Band.