Faktum: Genom att lyssna på ”Terrorist” får du ta del av när Nattefrost både pissar och spyr.

Det, tillsammans med de två avslutande urflippade historierna till spår, gör att intrycket av skivan åker ner ett par snäpp. Trams är bara ledsamt, men jag antar att Nattefrost måste balla ur lite då och då. Hur skulle han annars mäkta med att vara så in i helvete true?

Faktum: På framsidan av promo-skivan står norrmannen på vad som ser ut att vara en kyrktrappa med något slags tillhygge i nävarna och ser allmänt hotfull ut. På baksidan ser han allmänt död ut. I svartvitt så klart. Är det black metal så är det.

Men bortser man från ovanstående så är det svårt att komma runt det viktigaste faktumet: Nattefrost harvar medryckande, riffbaserad black metal som kikar ett par decennier bakåt i tiden. På vissa håll stelbent, men på andra håll riktigt trevligt tvåtaktssväng.

Minnesvärda stunder är till exempel refrängen på titelspåret, där sången plötsligt lyfts fram och man oundvikligen rycker till när Nattefrost väser ur sig ”Terrorist! Satanist!”. Eller rensattacken ”Satan is Endless, Satan is Timeless” som följer på pissepausen.

Sänkningen av tempot på ”Goat Worship” efter knappt en minut, där Nattefrost vräker ur sig ”I am a worshipper of Satan” i kombination med synthslingan som följer genom låten gör den till en favorit på skivan. Synnerligen effektfullt.

Andra höjdpunkter på ”Terrorist” är ”Hellcommander” som ger kalla kårar med sina skeva gitarrslingor, och ”Merket for Helvete”, där sången placeras längre bak i ljudbilden och musiken genast blir svartare. Lägg därtill en samplad tandläkarborr och rysningarna är ofrånkomliga (om man inte är sadistiskt lagd). Jag kan heller inte komma ifrån att jag tycker det är rätt mycket fränare att sjunga på norska än engelska. Det blir mer personligt, mer trovärdigt och, vilket borde tilltala norrmännen, mer äkta.

Faktum: Hade han skippat tramset, kapat en del spår från skivan och låtit musiken tala för sig själv hade det här blivit mycket bättre.