När vi gjorde vår Metallhandbok och listade genredefinitioner fick jag mothugg för att hardcore ens var med i listan över genrer. Jag försvarade då hardcorens medverkan med att hardcore alltid funnits i metallens utkanter och även om den inte kan betecknas som en del av metal, så har den åtminstone influerat olika sorters metal ganska mycket.

Ett tydligt exempel får väl D.R.I anses vara. Ett band som rörde sig från den hårda punken och vidare mot thrash metal och har dykt upp i mängder av tacklistor på metal-skivor som inspirationskällor.

Det är i den traditionen Misery Index befinner sig. Fast tvärtom.

Medlemmarna harvade tidigare death metal i Dying Fetus och bröt sig sedan loss för att slå in på den stig de fortfarande trampar: en musikalisk balansgång mellan death metal och hardcorepunk.

På ”Dissent” är tyngdpunkten lagd än mer åt punkhållet, mycket tack vare produktionen. När de dessutom har den goda smaken att använda sig av EP-formatet talar saker och ting helt klart för stordåd. Och visst klarar de av att hålla balansen.

Skivan är ytterligare ett led i deras imperativ-satsning som föregicks av ”Retaliate” och ”Overthrow”. Lyriken är dessutom återigen placerad till vänster på den politiska skalan och skulle passa perfekt på vilket demonstrationsplakat som helst på första maj.

Första fyra spåren är egentligen ett enda långt titelspår, där ”Dissent I: Sheep and Wolves” inleder med tunga tongångar, för att sedan sparka igång ordentligt med ”Dissent II: Exeception to the Ruled”, en punkig dänga med en snygg refräng som andas neokäng.

Skivan fortsätter på den inslagna vägen, där snabba partier bryts av med tunga moshpartier. Produktionen ger musiken ett vasst bett som verkligen passar som hand i handske. ”Defector (Thinning the Herd)” stänger den dryga kvarten långa EP:n och gör ingen besviken.

Piggt, rappt och hårt. Jag tackar och bockar.