Ett staket längs en äng. ”The Famous Mad Mile”. Ännu ett vardagsrum som fått agera inspelningsstudio. Titlar som ”Fishing Line”, ”Old Soul” och ”Beauty In This Town”.

Jag vill vända i dörren.

Men nu är det ändå Danny George Wilson som bjuder in. Wilson är den ena halvan av brödraparet från brittiska Grand Drive. Bandet som fortfarande på ett föredömligt sätt kommer undan med sin countryklibbiga pop.

Sommaren 2003 tog Wilson en paus från bandet, parkerade sig i Simon Alpins vardagsrum och nynnade in nio melodier som är ett enklare och släpigare Grand Drive. När Grand Drive är luftig countrypop är solodebuten vaggvise-americana. Wilson har plockat de delar av Grand Drive som är tillrättalagda och något slätstrukna. Med en tröstande röst följer ballad på ballad som inte har någonting med sommar och semester att göra. Och när hösten kommer, tyvärr verkar det som om den redan är här, har jag förmodligen tröttnat.

Ibland räcker inte det enkla som kan vara så vackert. Ibland behövs att någon tittar förbi med en fiol eller såg. Josh Hillman från Willard Grant Conspiracy försvinner ner i den slätstrukna tekoppen. Jess Klein, också från Boston, satte sig inte ens på flyget men hennes stämma får rejält med utrymme i inledande ”Somewhere Else Instead” och den typiskt Wilsonska ”Old Soul”. En uppbackning som räddar inledningen från en akademisk kvart som kunnat sträcka sig över resten av albumet.

”Fishing Line” eller ”Baby, I’m On Your Side” hade, om jag haft riktig otur, kunnat locka fram en tår eller två men.. nej. Julian Wilson saknas. Liksom resten av Grand Drive. Eller ännu bättre: strunta i Grand Drive. Glöm popstänket och dansen. Visst kan det få vara tekopps-americana med hästtäcke men då med personlighet och uttryck. Något som ”The Famous Mad Mile” saknar.