dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Crooked Fingers: Dignity and Shame
Dignity and Shame (CD) Crooked Fingers
2005
Fargo/Border
4/10

Dra söderut

Lyssna

Sök efter skivan

En spansk gitarr darrar till er par gånger och ger ifrån sig ett par skarpa, ensamma toner. Jag tittar på omslaget och ser en väldigt solbränd alternativt mycket arg man titta tillbaka.

Mannen på omslaget är den legendariske, spanske tjurfäktaren Manolete. ”Dignity and Shame” berättar historien om denne och hans flickvän, den vackra aktrisen Lope Sino.

Ett försiktigt trummande gör sig hört. Mannens hår, blankt av brylékräm, lyser upp omslaget.

Gitarren tar en paus innan den sätter fart igen med ökad takt och får sällskap av ett blås som är Calexico upp i dagen. Omslaget med den välklädde mannen och inledande, instrumentala ”Islero”, tjuren som slutligen tog kål på Manolete, markerar genast ”Dignity and Shame” långt söderut på kartan.

Men Eric Bachmann luras. Efter den inledande ”Islero” är Eric Bachmann inte längre Zorro. För under Eric Bachmanns mantel finns en amerikansk radiostation som spelar The Wallflowers, Counting Crows och Denison Witmer dagarna i ända.

Manolete är bortglömd redan i ”Weary Arms”.

Från Archers of Loaf dyker Eric Bachmann upp med en ruffig röst och en kabinväska melankoli. Den passar precis på bagagehyllan. Den är perfekt anpassad för att inte ta för stor plats eller vara i vägen. För att inte någon lyssnare ska vända i dörren och tycka det är för personligt eller svårt. Tyvärr blir resultatet just det. ”Dignity and Shame” pendlar mellan Calexicos hetta, mjuka vaggvisor och otäck collegerock där Bachmanns krystade stämma tar sina värsta uttryck.

Sångerskan Lara Meyerattken tonar ner Bachmanns ruffiga sång och lättar upp stämningen. Hennes röst är mjuk och berättar eftertänksamt den historia Bachmann skrivit. Duetten och kärleksballaden ”Sleep All Summer” har ett vackert innehåll men ytan speglar det inte. Det stampande pianot i ”Wrecking Ball” får tyvärr stå tillbaka när bandet tar över och den jävlar anamma, eller glöd, som kan anas här och var stendör.

Bachmanns enerverande stämma söker så alldeles för mycket efter en melankolisk klang att uttrycket är obefintligt och jag kan tänka mig att Eric Bachmann är precis lika röd i ansiktet när han sjunger som Manolete är på omslaget. Dels av att han tar i så förbannat mycket för så oerhört lite och dels av frustration inför just det.

Med sitt fjärde album har Crooked Fingers tagit steget mot det enkla och lättillgängliga. En onödig vändning när där finns så mycket potential i det avslappnade, kaktusdoftande och i högre grad instrumentala.

Maria Gustafsson

Publicerad: 2005-07-19 00:00 / Uppdaterad: 2007-06-04 13:59

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #3343

2 kommentarer

Vad har hänt med skivsläppslistan egentligen?

Medlem 2005-07-19 00:55
 

Skivsläppslistan har haft ledigt på grund av arbetsbelastning på annat håll samt (mest) på grund av föråldrad hårdvara. Nästa uppdatering i början av augusti.

Ola Andersson Redaktionen 2005-07-19 10:19
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig