Nu är det ett år sedan jag lyssnade på havsbruset i Stockholms skärgård. Under ett par veckor kändes inget lika rogivande som att lyssna på havet som slog mot stranden och klipporna. När det nu åter är dags för ett rekreationsbesök bland måsarna finns det ändå ett par skivor jag känner att jag verkligen kommer att behöva där ute.

Främst handlar det just nu om CocoRosies ”La maison de mon rêve”. På årets Accelerator the Big One var deras konsert det som grep mig mest, och under ett par dagar i skärgården bör skivan vara en given ledsagare.

För direkt när jag sätter på skivan hemma i min lägenhet och blundar får jag samma känsla av lugn som vågornas ljud gav förra sommaren, samma vaggande och smekande stillhet. Första spåret är så fantastiskt bra [och nog det bästa på skivan] och inleder denna drömska elektroniska popskiva.

En uppitchad röst på det bluesiga andraspåret påminner om när Moby soul- och bluessamplar [eller ja, när han gjorde det. På den gamla goda tiden]. Effekten är visserligen besvärande populär i hip-hoprefränger idag, men här gör den sig i alla fall bra. Därefter fortsätter skivan med samma experimentella ljudbild. Skör släpande sång ligger som ett täcke över ljudsamplingar av fallande regn och andra toner upplockade runtom oss.

Och nog har Parisatmosfären gjort sitt för denna amerikanska systerduo; ”La maison de mon rêve” är förtrollande och insvepande, som en tjock absintdimma. Eller som en gåtfull ”Twin Peaks”dunkel dröm. Det är fascinerande och vackert, men i samma ögonblick ändå lömskt och förrädiskt.

Och systrarna Casady sjunger förförande, likt sirenerna som vill dra dig ner i ditt eget fördärv, djupt under havsbrusets rogivande stillhet.