dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Curtis Mayfield: Mayfield Remixed: The Curtis Mayfield Collection
Mayfield Remixed: The Curtis Mayfield Collection (CD) Curtis Mayfield
2005
Rhino/Warner/Import
8/10

Sagolikt onödig

Lyssna

Sök efter skivan

Allvarligt talat. Finns det något som helst behov av en samling där några av Curtis Mayfields största låtar klätts i nya kostymer för ett nytt årtusende? Egentligen?

Nej. Självklart inte. Men oj vad jag inte bryr mig om det.

För efter Marvin Gaye är Curtis Mayfield förmodligen den soulröst som jag alltid kommer att hålla närmast hjärtat. Den där falsetten som kan låta hjärtskärande sorgsen och eurofibubblande lycklig på samma gång, oavsett om han sjunger om Gud eller pundare.

Att ”Mayfield Remixed: The Curtis Mayfield Collection” kommer just nu är inte heller någon slump. Även om det är långtifrån något nytt att gamla hjältar uppdateras till nya tider, så har det de senaste åren blivit nära nog en helt egen kategori i skivhyllorna. Självklart har det faktum att de tre klassiska skivbolagen Verve, Blue Note och nu senast Motown öppnat upp sina arkiv för en ny generation remixare bidragit till att sparka liv i remixverksamheten på allvar.

I Curtis Mayfields fall heter remixarna den här gången Louie Vega, Ashley Beedle, Eric Kupper, Grandmaster Flash, King Britt, Blaze, Maurice Joshua, Eddie Baez, Mixmastermike och svenska Stonebridge.

Ett milt sagt intressant startfält alltså. Ett startfält som skiljer sig såväl vad gäller bakgrund som angreppssätt.

Inte helt oväntat är det remixarna med rötterna i hiphopen som klivit längst från originalversionerna. Det betyder att ”Pusherman” förvandlas till grovklippt och långsam bounce med knorrljud och skriksamplingar under Mixmastermikes händer och att Grandmaster Flash plockar upp det sena åttiotalets alla hiphopljud till en struttig version av The Impressions ”We're a Winner”, som i ärlighetens namn är rätt tråkig.

På ett sätt är de versionerna värda mest applåder. Men även om det är betydligt mer fantasilöst är det de originaltrogna kärleksremixerna som gör ”Mayfield Remixed” till en så vacker och varm upplevelse.

Vad spelar det väl för roll att Ashley Beedle i princip inte gjort ett smack med ”Do Do Wap Is Strong in Here”, mer än att dansgolvifiera den något snäpp till? Vad gör det väl att ”Superfly” fortfarande är ”Superfly”, fast med lite mer latinoljud, blås och slagverk när Louie Vega har gjort sitt? Vem kan väl inte älska Eric Kuppers omstöpning av ”Move On Up”, trots att han bara gett den lite mer house-fyr-fyra, på samma sätt som en gång Destination förvandlade den till disco?

Visst, King Britts pårökta ”Little Child Runnin' Wild” dränker Curtis berättelse i kokaindimmans panikångest mer kyligt än någonsin originalet och när Stonebridge drar med ”People Get Ready” till en helkväll på världens mest glittriga dansgolv så förvandlas originalen på många sätt till något helt nytt.

Men ändå.

När jag lyssnar på vad Eddie Baez gjort med ”We Got to Have Peace” inser jag att det räcker med lite mer thumpande bas och ett metalliskt housepiano av den gamla skolan för att jag ska älska låten ännu lite mer. Precis samma sak som händer när Maurice Joshua ger ”(Don't Worry) If There's a Hell Below, We're All Going to Go” ett strippat DU-da-da-handklappkomp kryddat med pianostötar och en analogsynt. Briljant.

Och så förstås ”Freddie's Dead”. Polerad av Blaze kärleksfulla händer. Händer som gjort precis vad Brad Wood gjorde i sin remix av Everything But the Girls ”Single”. Nästan ingenting. Men ett lite mer distinkt beat, lite mer slagverk (även här), ett par diskreta slingor och några fantasiskt solregnande stråkar räcker för att göra Freddies öde ännu lite mer sorgligt under de sju och en halv minuter som Blaze och Curtis förenas under en groove.

Behöver du ”Mayfield Remixed”? Förmodligen inte. Samlingen är inte på långa vägar en ersättning för originalversionerna. Har du skivorna (eller några andra samlingar) så har du förmodligen täckt de flesta av dina behov.

Men så kan du också vara som jag. Som nästan inte kan få nog av Curtis. Som jublar när Bran Van 3000 hittar osläppt sång från ”Move On Up” och förvandlar den till ”Astounded”. Som jublar när Curtis röst övervinner sin egen kropp och mot alla odds lyckas få nyinspelningen av ”We People Who Are Darker Than Blue” att 1996 låta lika kraftfull som originalet. Som jublar när några av dansmusikens varmaste namn dränker hans sånger i kärlek farligt nära gränsen till det smetigt sentimentala.

”Mayfield Remixed: The Curtis Mayfield Collection” kommer förmodligen att bli mitt tema till sommaren 2005.

Och jag tror att Curtis nickar gillande en våning upp.

Ola Andersson

Publicerad: 2005-07-11 00:00 / Uppdaterad: 2005-07-11 00:00

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #3335

7 kommentarer

mjo detta får man nog lyssna mycket noga på.

inga ursäkter för dåliga produktioner där inte…

Medlem 2005-07-11 00:02
 

går den bara få tag i via import?

Medlem 2005-07-11 00:07
 

elon: Ja, tyvärr. Åtminstone vad det verkar i dagsläget. Men med tanke på att det är en Rhino/Warner-titel borde det inte behöva dröja länge innan den finns tillgänglig även i Sverige.

Ola Andersson Redaktionen 2005-07-11 15:12
 

vad har hänt med skivsläppslistan?

Medlem 2005-07-11 19:37
 

Mr Mancini: Den har haft semenster på grund av arbetsbörda på annat håll och dator i behov av att fixas till. Återkommer framåt augusti till.

Ola Andersson Redaktionen 2005-07-11 19:40
 

Hatten av för broder Curtis!

Medlem 2005-07-11 20:18
 

Blir eurofibubblande lycklig. Tackar!

Medlem 2005-07-12 16:31
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig