Keruben Ron Sexsmith och trummisen Don Kerr har tydligen spelat ihop för alltid. Och Sexsmith har alltid haft lite dåligt samvete för det där med att han varit ensam i rampljuset när Kerr har gjort en stor del av jobbet. Så nu fanns då ett gäng låtar i byrålådan. Låtar som blivit över från ”Retriever”. Låtar som Sexsmith inte ville lägga på någon av sina egna fina skivor men som ändå var lite för bra för att inte ges ut alls. Så han frågade Kerr om de inte skulle ge ut dem tillsammans. Spela tillsammans. Sjunga tillsammans. Båda i framkanten på scenen. Bådas namn på omslaget. Bådas bild i konvolutet. Sexsmith svettig och trött i korvig polotröja i fokus och halva Kerrs ansikte ur fokus i ena kanten. Svältfödd på rampljus accepterade Kerr.

Som duett-skiva är ”Destination Unknown” hyfsat ointressant. Everly Brothers-stämmorna hade kunnat bli så oändligt vackra, med Sexsmiths gråtiga och trötta röst och Kerrs lite gälla stämma. Istället sjunger Sexsmith och Kerr får fylla i där det behövs. Utan att ta plats. Samspelet som ändå finns mellan rösterna lyfter tyvärr inte låtarna. För de är faktiskt inget vidare. Materialet är profillöst och intetsägande och inte ens det rika gitarrspelet eller den halvdana stämsången kan rädda det.

Det finns ett par spår där man kan ana solstrålar som ”Strawberry Blonde” eller ”Imaginary Friends”. ”You've Been Waiting” hade lätt kunnat platsa på ”Other Songs”. ”Diana Sweets” pirrar till för att sedan försvinna i falsett. ”One Less Shadow” hittar en ton där något faktiskt händer i musiken. ”Reacquainted” försöker bryta loss ett par spikar ur kistan. Men så får skåpmaten ta ton. ”Chasing Forever”är sådär Sexsmith-menlöst som bara han kan misslyckas med och ”Raindrops in My Coffee” är en tonsatt dikt av valfri, bedrövad mellanstadieelev.

Skafferistädningar är bra. Men man behöver inte äta det man hittar.