Karl Larsson återupplivar den amerikanska indierockens flora och fauna för att skapa en värld att trivas i. Där är det vänligt och svängigt. Där görs många fina låtar. Någon förvånades över att man kan göra sån här musik år 2005, och menade att man då måste vara totalt avskärmad från omvärlden.

Karl har under ett par år målat världen i dessa färger med sina bandkollegor i The Last Days Of April. De brukar göra det väldigt bra dessutom. Ändå valde Karl Larsson att släppa ett soloalbum. Det låter väldigt lika, hans eget material känns kanske aningen mer personligt.

Karl bygger upp sina låtar med känsligt gitarrplock, klockspel, tajt trumkomp, knastrigt distade gitarrer och sång. Indierock brukar ju ofta handla om monotoni kombinerat med makalösa popmelodier. Ofta byggs det kring teman, en slinga eller ett ackord inleder, en större grupp instrument hakar på tillsammans med en mjuk sångstämma. Det där går sen runt, runt, runt. Till slut kommer en extremt poppig refräng. Och så börjar det om.

Som sig bör har Karl, med hjälp av Pelle Gunnerfeldt i Studio Gröndal, fått till en torr produktion som ibland påminner om ett mjukt Fireside med känslan av The Radio Dept. som andremaskinist, framförallt i ”The Stalker”. Annars är förstås det förväntade även här och spökar; Pavement finns alltid med oss, även det svenska Popsiclesoundet är närvarande.

”Found Half, Lost All” är en mjuk poplåt med oslagbar melodi. Inledande ”(I Wanna Know) All You Know” är också mycket fin. Karls röst är nasal och som gjord för dessa landskap. Han sluddrar lite lagom på bokstäverna i sina texter så att man inte riktigt hänger med.

”Pale As Milk” är behaglig att lyssna på. Behaglig att gå och åka bil till. Rytmen finns där hela tiden, utsvävningarna är få, men alltid med lika självklara melodier.

Jag tror inte att Karl är avskärmad från omvärlden. Jag tror att det är sån här han är. Och om det verkar avskärmat säger det mer om den likriktning som råder i dag än om Karls musik.