dagensskiva.com

48 timmar

Text

Hultsfred 2005

2005 och mitt åttonde år på Hultsfred. Och det mest sporadiska, beroende på ett idogt farande mellan hemmet, jobbet och festivalen. Alla dagarna gick mer eller mindre bort, då vi anlände tidigast klockan tre. Men det var jävligt skönt att sova hemma.

Jag borde vara eld och lågor över startfältet, men även om det var mycket hårdrock saknade jag en hel massa. Framför allt hårdare metal, som vanligt, samtidigt som det kändes som om banden de hade bokat var ganska, tja, förutsägbara och säkra kort. Men jag inbillar mig att målet med årets festival var att gå runt och befästa den nya organisationen som man infört sedan förra årets förlustupplevelse, och att boka hårdrock i volymformat är klockrent ur ett sådant perspektiv.

Första hemliga band ut på Pampasscenen var The Hellacopters, ett mycket välkommet inslag, då det var ett tag sen jag såg dem på scen. Och när de öppnar med ”Gotta Get Some Action… Now!” är ju saken biff, så att säga.

The Hellacopters trivs på scen och de ser verkligen ut att ha genuint roligt, något som smittar av sig på publiken också. Och den utdragna ”Kick Out the Jams” är ett smått fantastiskt inslag.

Några singelhits hade gärna fått bytas ut, framför allt från ”By The Grace of God”, mot några fler låtar från ”Grande Rock”. Men publiken gillar det ju så jag förstår låtvalen.

Ett knippe låtar från sprillans nya ”Rock 'n' Roll is Dead” bjöd de också på, men jag hoppas verkligen att ”Before the fall” letar sig ut ur spellistan fortare än kvickt.

Klart godkänt rock 'n' rollstök utan krusiduller från The Hellacopters.

Det som slog mig mest under torsdagens rent visuellt väldigt övertygande Marilyn Mansonkonsert var att han hade en väldigt konstig låtlista. Eller konstig och konstig, det var fokus på singlar och senare material och han rev av tre covers, ”Personal Jesus”, ”Tainted Love” och ”Sweet Dreams”. I min mening är det bara den sistnämnda som var motiverad.

Att han valde att inte köra en enda låt från ”Portrait of an American Family” är enbart dåligt. ”Cake & Sodomy” har åtminstone en fast plats i en spellista med Manson i min bok. All heder för att han kör ”Tourniquet” dock, en annan favorit.

Inledningen på konserten är märkligt seg. Ett rätt utdraget intro följs av en samling tunga låtar och jag reagerar på än den ena än den andra ointressanta låten. ”Disposable Teens”? ”mObscene”? Sen hade jag gärna sluppit allt material från ”Mechanical Animals” också men det är väl för mycket begärt.

Allt hade dock kunnat rundas av fint när ”Antichrist Superstar”-podiet rullades in, men märkligt nog rullade det bara ut igen. Ett märkligt slut på en Mansonkonsert som på nåt sätt träffade fel från början till slut. Men som brorsan sa: det är kul att se på.

Tre kvart fick de, de goda norrmännen i Turbonegro. Och det var tre godkända kvartar. Sedan gled jag över på Teaterladan och såg inledningen på Mastodon innan bilen gick hemåt. Men åter till Turbonegro.

Noterbart är att både ”City of Satan” och ”Get it On” dyker upp så pass tidigt i låtlistan som de gör. Inte för att jag klagar, tvärtom.

Kvällens aha-upplevelse fick dock en kille bredvid mig i publiken när Hank von Helvete påannonserade ”Rendez-Vouz with Anus” i sann Turbonegroanda. ”Kärlek mellan människor av samma kön” gastade Hank varpå killen bredvid mig utstöter ”Vafan, samma kön!?”. Märkligt att folk fortfarande blir överraskade och till och med provocerade av en sådan sak 2005, men så är det.

Turbonegro får annars bara godkänt ikväll. Inte för att det är speciellt dåligt, men mest för att man har sett det där nu och hela konserten känns ganska förutsägbar, tyvärr. Som vanligt en dos kvalitativ rock 'n' roll dock.

The Donnas inledde min fredag på Pampas, en av de konserter jag sett fram emot mest, då jag alltid lyckas missa dem när de är här. Konserten var dock inget som kommer att gå till historien. Låtarna fokuserade på senaste ”Gold Medal” och det var det nedtonade tempot från den skivan som var genomgående.

Det går dock inte komma ifrån att de är ett bra rockband och framför allt gitarristen Allison Robertson ska ha all heder för sin insats denna dag. ”Fall Behind Me” och ”Revolver” var höjdpunkterna, men skulle man klassificera den här spelningen skulle det bli ett enda, stort, rött LAGOM.

Jag har väntat länge. Ända sen jag sket i att se dem 1998 faktiskt. Och nu står de framför mig och framför sina genialiska låtar. Visst, det var öppet mål och hela grejen. De behövde bara ställa in skorna på plan för att ta hem det. För en gångs skull funkade det.

System of a Down fick en hel del ris för sin spelning. Ljudvolymen och bristen på energi i framträdandet var kvällstidningarnas största invändningar, men ljudvolymen hade jag inget att klaga på och även om showen kanske inte var något utöver det vanliga så har jag sett sämre om man säger så.

System of a Down utnyttjar sin en och en halvtimme långa speltid till max. Raka rör, från början till slut tajmar de in det perfekt och drar endast över ett par minuter. Resan däremellan är kort sagt skitbra och de framför låtarna perfekt och snortajt.

De tär riktigt mycket folk på konserten och att folk ända bak till matvagnen bakom mixerbordet skriker med i låtarna måste väl ses som en smärre succé. Jag tror inte bandet själva var förberedda på hur sjukt välkomna de var till Hultsfred, för inledningsvis framstår de som aningen förbryllade.

Och när de två sista låtarna påannoneras med orden ”we have a new album out now but we don't care about that shit, this is not a commercial” och de stänger konserten med två låtar från första plattan är jag helnöjd.

Tomas Lundström

Publicerad: 2005-07-01 10:13 / Uppdaterad: 2007-11-28 23:55

Kategori: Hultsfred 2005, Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig