Det börjar med det ”säkra kortet”. Den dyrköpta och tilltänkta hitsingeln direkt ur Neptunes-butiken. Nu hör ”Goin' Out” knappast till de mest välslipade juveler Pharrell Williams släppt ifrån sig. Inte så att det är trist, men i förhållande till vad som komma skall känns blingstompandet lite anonymt (tänk Kelis ”Wanderland”). Som välkommen till festen-tema funkar den ändå hyfsat.

Det var ganska längesedan någon postade en länk till försmakslyssning av den ljuva ”Again” i vårt forum. En stor och ärlig somrig stråksoullåt som passar till Biggie med raderna ”mo' money, mo' problems” och en öppenhjärtig text där Faith sjunger ut om droger och andra problem längs vägen fram till nu och om hur problemen trots allt gjort henne till den hon är. Även felstegen vore värda att tas igen. Och som så ofta till musik som känns lite mer.

Där någonstans har hon redan vunnit över mig på sin sida.

Hon blandar den lyxiga r'n'b som varit hennes signum sedan starten med mer retrodoftande funksoul som inte så sällan för tankarna till Lyn Collins (”Mesmerized” är bästa låten så klart) och nästan disco i ”Lucky Day”. En perfekt cocktail för oss som gillar vår soul i fler skepnader än en.

”Jealous” är med sitt handklapp och sina solvarma oooh oooh oooh-körer den självklara fortsättningen för er som föll handlöst till tonerna av ”Again”.

De retrofärgade spåren är ändå i klar minoritet och går med lätthet att räkna på ena handens fingrar. Mest av allt är det här en sällsynt stark r'n'b-skiva med minimala hiphopinslag. Den sort vi kunde få på löpande band under 90-talet, men som R Kelly varit näst intill ensam om att förse oss med på senare år.

Duetten med Mario Winans, ”Ever Wonder”, känns mest meningslös och jag hade för min del klarat mig bättre utan den. Tillsammans med efterföljande ”Catching Feelings” en av skivans få fläckar som gör att jag tappar intresset för en liten stund.

Ändå känns det som att ett ÄNTLIGEN! är befogat. Faith Evans har fått till det och efter all skit hon gått igenom är hon mer än värd det. ”The First Lady” är kanske inte årets bästa soulskiva, men en av de fyra-fem jag lyssnat mest på i år.