På framsidan av The Bear Quartets ”Angry Brigade” sitter Calle Olsson utomhus på en stol. Invirad i ett stort duntäcke. Tyst och ensam. En förgrundsfigur från bakgrunden. Han har spelat med The Bear Quartet länge. Han är lika mycket Firesides femte medlem. Men mest av allt ingenting av det där.

Mest av allt är han en begåvad och produktiv man med trummaskin. En distad värmlänning som tagit sig ton i ett otal egna projekt. Tyvärr har hans egna prylar hamnat i skymundan när han själv stått i bakgrunden hos andra band. Att sedan vissa av hans cd-r-projekt inte getts ut i fler än noll exemplar kanske också kan ge någon förklaring.

”The Sun Is Down and the Sky Is Grey” är den första officiella fullängdaren från Paddington DC.

Det känns att många av spåren haft tid att ligga till sig. Att de är välpetade på. ”All Hope Is Gone” är den perfekta korta poplåten. ”I Am Having a Rad Evening” håller på för alltid. I vackra ”Like a Book” hörs byxben som gnids mot varann och en andfådd tramporgel som ger en välbehövlig paus innan ”Oh No/Oh Yes” tar över och hamnar farligt nära Bad Cash Quartet. ”Won't Cut Deep” säger hej till Broder Daniel och ”Gerda” hånglar upp The Radio Dept.

Nästan arton minuter av den inledande repetitiva och nasala ”Put Things” får mig inte att tröttna för en sekund. Låten lyfts från melodiös till evigt monotont malande och tillbaka igen. Jag vet inte hur jag kan tycka om det här. Idag. För det handlar då inte om något som ingen gjort förut. Men vad gör nånsin det?

När Paddington DC trycker sin stickade tumvante i ögat på den svenska popscenen händer ingenting. Men kanske för att konceptet känns så onödigt så blir det angeläget. Introvert musik som inte vänder sig till någon eller försöker hävda sig. Som ges ut i noll exemplar för att den är överflödig. Musik som låter mig vara i fred och göra vad fan jag vill. De ångestfyllda texterna som inte tvingar på mig en självmordslängtan i räkställning bara för att jag är lite småsur. Snarare en längtan efter skabbig parkfylla, sommarvärme och grus i skorna.

För några månader sedan såg jag Calle Olsson spela i Göteborg. Ensam med en gitarr och en trummaskin lite för tidigt på kvällen. De som lyssnade fick inte en syl i vädret. Inte en chans att applådera eller jubla. Han malde på. Spelade utan avbrott och klev sedan snabbt ner från scenen. Jag tror inte han var medveten om hur uppskattande publiken var. Det kommer han bli.