Om du som jag letat efter var Jon Spencers kuk tagit vägen kan jag meddela att jag hittat den. För några år sedan ylade han: ”Do you wanna get heavy?” Det han talade om var det han hade mellan benen hur tung den var. När han märkte att något hänt i och med de sennaste bluesexplosionerna var han tvungen att erigera den i nya rockabillykonstellationen Heavy Trash.

Men Heavy Trash är testosteron på ett annat sätt. Renare och mer oskadad (men inte oskyldig). Där postmodernismen post-”Orange” medför moderna miljögifter och därmed kanske visst bruk av pillersubstanser (som Viagra) behövs det liksom inte här. Det känns istället lite som det Blues Explosion gjorde med ”Mo' Width” och andra renare explosioner.

Jon Spencer och Matt Verta-Ray rullar runt bland kycklingben och hårfett, väser åt kvinnfolket och twangar på sina gitarrer. Och eftersom det är just de så låter det inte alls konstigt när en synth knorrar från sida till sida i ljudbilden. Det låter precis lika Sun-studio ändå. I ande i alla fall.

När Jon Spencer gör sina bästa Elvis-imitationer som i inledningen av ”Take My Hand” måste jag bara le, när han sjunger bluesballader som ”Fix These Blues” är det så charmigt att man måste falla. Sånt drar till och med upp det faktum att låtar som ”Gatorade” är förkastligt fåniga och trista.

Heavy Trash är inte en helgjuten skiva. Men det skulle likförbannat vara alldeles fantastiskt att se dem i Emmaboda i sommar.