dagensskiva.com

48 timmar

Recension

David Morales: 2 Worlds Collide
2 Worlds Collide (CD) David Morales
2004
Ultra Records/Playground
8/10

Could it be magic?

Lyssna

Sök efter skivan

Do you wanna remember?
Did it last forever?
Was it what you imagined
Or did it feel like magic?

Så här är det: Det spelar ju ingen roll.

När David Morales, alltjämt med en egenkroppskärlek i klass med LL Cool Js, släpper sitt första album på över ett decennium är det bitvis rätt tråkigt. Det blir musik som någon gång är farligt nära att trilla in umpsh-umpsh-monotonins bedövande hjärntvättomat.

Men det spelar ju ingen roll.

För det är inte den riktige David Morales. Den riktige David Morales har debutalbumets baktakter mejslat sig allt närmare en fulländning av den musik som dansar runt på en pulserande sträng hullingförankrad i ena ändan djupt nere i discons mest glittrande jättepaljetter och i andra ändan begravd i det blodvarma hjärta som all musik som verkligen berör hämtar sin inspiration ifrån. Precis som gamle vapendragaren Frankie Knuckles. En resa som gjort strandhugg genom en uppsjö remixer kvalitetesstämpade med ”def mix” eller ”classic mix”.

Den David Morales. Det är den David Morales det här handlar om. Den David Morales som spelar roll.

Det är den David Morales som målar världen runt Angela Hunte i stråkobekymrade lyckoöverdoser medan hon dansar runt med armarna rakt ut och konstaterar att allt feels good feels good feels good. Det är den David Morales som dammar av housens mest klassiska hi-hat och överlämnar den till med varsam hand till Lea-Lorién trots att hon tycker att han borde dra åt helvete. Det är den David Morales som flyger till London tillsammans med Tamra Keenan och titelspåret och lånar alla ljud som Pet Shop Boys använde för att spela in ”It's a Sin” eftersom David Morales tycker att det finns alldeles för lite gregoriansk kyrkohouse i världen. Det är den David Morales som lånar bloppljuden från The Shamens ”Ebeneezer Goode” för att kunna skapa livshymnen ”Lifted” med Lea-Lorién, en maffigt lila gospelkör och Gud i en specialkoreograferad händerna-i-vädret-rutin.

Cause I've been lifted
to higher ground
Cause I've been lifted
and now I know

Och genom hela ”2 Worlds Collide” stoppar David Morales in stulna hjärnor i basgångarna och ger dem ett helt eget okontrollerat och passionerat liv samtidigt som han springer omkring med en galen blick och hamrar på alla slagverk han råkar rusa förbi. För det är David Morales skiva och då får David Morales göra som han vill.

Och det här precis vad han gör när han låter solen gå upp tillsammans med Vivian Sessoms på en strand någonstans mycket varmare där Vivian ber takemyluvtakemyluvTAKEMYLUV fast David Morales har inte tid att göra det eftersom David Morales är fullt upptagen med att få själar att dansa och husgrunder att skaka. Så obekymrat. Så vackert. Så sorgligt. För det är ju bara på ytan som allt är sådär okomplicerat och glättigt som det aldrig är. How would you know? How would you feel? Lea-Lorién får inga svar för David Morales ger inga svar. David Morales gör musik som innerst inne, bakom alla fasader och bakom all glädjedunk, är blå som ett fullpackat och desperat dansgolv.

Det är ju därför ”2 Worlds Collide” börjar med ”Here I Am”. Som en programförklaring.

Here I am, and I can't give you anything
Here I stand, I can't turn away
Here I am, don't want to cause you pain
Here I stand, alone and on my own again

Tamra Keenan, med sitt brustna hjärta i sina utsträckta händer och stoltheten prydligt ihopvikt i en cigarettask under sängen. Omgiven av plockade gitarrer, digitalt Esso-blås, en rytm hög på livet, en nyförälskad basgång och dansande, lyckliga, leende människor. En alldeles självklar och omöjlig krock som gör fallet så mycket mer bittersvidande än någonsin en ensam och skev gitarr skulle kunna förklara.

How would you feel?
How would you know
if it was truly love?

David Morales vet. David Morales vet vad som krävs för att göra musik på riktigt. Vad som krävs för att musik verkligen ska betyda något.

Here I am
Here I stand

Känslor. Innerliga, brutna, sprudlande och oretuscherade känslor.

Alla som säger något annat ljuger.

Ola Andersson

Publicerad: 2005-06-03 00:00 / Uppdaterad: 2005-06-03 00:00

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #3275

6 kommentarer

2004? jag skrattar. nu ska jag ut.

Medlem 2005-06-03 00:03
 

FÖRST!!!

Medlem 2005-06-03 00:03
 

Fan, jag kom bara tvåa!

=;(

Medlem 2005-06-03 00:04
 

Jag tänkte direkt på omslaget till "Love Will Find its Way" när jag såg det här. Fast ska man vara noga så förnimmer väl bara den konturtecknade blåa figuren och den enhetligt blå bakgrunden om Robert Owens skiva. Som av en ren händelse har ju förresten Morales en mix med på den skivan i "Mine to give (David Morales happy mix)". Är blåa housedubbelskivor grejen?

Medlem 2005-06-03 00:11
 

Ola, du är grym.

Marie Lindström Redaktionen 2005-06-03 14:12
 

[...] är i ”Classic Club”-mixen som saker och ting tar fart på allvar. Det är då världens bäste David Morales kliver in i bilden, kastar ut det mesta av låtsasswingbeattrummorna, målar fasaden med plastigt [...]

 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig