Stoner hör sommaren till. Det är först då man kan slappna av och bli så slackig som det krävs för att njuta av den fullt ut. Solen tittar fram och man får energi att ändå hinna med det man ska och kunna ta det piano med gott samvete.

För är det något som stoner handlar om så är det att glida. Själva rytmen i musiken, följsamt, upprepande och släpigt, bjuder in till det. Som att köra en bil mot ett mål som ännuär odefinierat. Bara glida planlöst.

Därför är Fu Manchus albumtitel ”Start the Machine” inte alls förvånande utan i stället väldigt passande för genren.

Stonerrocken har en tendens att bli väldigt flummig, seg och utdragen. Många band spenderar dryga timmen till att hitta Riffet. Fu Manchu klarar av det på dryga halvtimmen istället.

De må betecknas som någon slags popstoner, men att sticka under stol med att de har ett vinnande koncept i sitt relativt höga tempo, pigga gitarriff och lagom långa låtar vore direkt felaktigt. Snarare är det i sitt direkta anslag och sin förmåga att inte sväva iväg ut i det pårökta som de tar de flesta poängen.

Skivan bär en ljudbild som är synonym med stonern. Så klart. Fuzzigt gitarrljud, dov bas och en trummis som då och då tillber sin ridecymbal och skapar ett grymt sväng. Och när trummisen heter Scott Reeder vet ni med lite stoner i bagaget att han vet hur det ska göras.

Välkommen sommaren säger jag till tonerna av ”Start the Machine”.