Bara några dagar innan jag fick Hundarna från Söders andra album hamnade jag i en diskussion med en människa som jag aldrig träffat dessförinnan. En diskussion som efter en stund mynnade ut i konstaterandet att vi båda hade samma bakgrund vad gällde den elektroniska musiken. En scen vi fick upp ögonen för i och med den eurotechno-våg som svepte fram i början av nittiotalet, med skivbolag som Warp och Soma som sitt nav.

Det här har förstås ingenting med Hundarna från Söder att göra. Och betyder egentligen ingenting. Men det är ändå lite kul i och med att det är precis den tiden och den musiken jag mentalt färdas tillbaka i mitt första möte med ”Troika”. På många sätt sammanfattad i albumöppnaren ”Optimismus”.

Vassa smatt-trummor och digitala baskaggar, som plockade från valfri dansgolvssignatur från Detroit, insvept i svävande melodislingor en ocean från klubbarnas pulserande ljus. Estetiken från dansmusiken och attityden från fåtöljen.

Men som sagt, egentligen betyder den inledande anekdoten ingenting. Hundarna från Söder är långt ifrån först med att återuppliva den här musiken. Johan Skugge har nyligen gjort det, både på sin egna ”Volume” och tillsammans med Mikael Stavöstrand på ”Humla”.

Men först eller inte, Hundarna från Söder gör det bra. I spår som ”Nemo”, ”Holding Hands” och ”Nörf Aksiport” målas suggestiva och vackra ljudlandskap upp i all sin fyrkantighet, stoppad med knorrande och knäppande ljud. Ibland låter det som att ekot av en osalig ande fångats på hårddisken, ibland som att det är en gräshoppa som inte lyckas hitta ut. Andra gånger, som i ”Burning Heart”, lyfts överdelen bort tills allt som återstår är ett ping-pong-monotont och väsande rytmskelett som ibland pumpas med några kalla ljud från Kraftwerks ljuddatabas.

Ibland, särskilt mot slutet, tillåts ljuden dock vara just bara ljud i för stor utsträckning. Som att de inte riktigt fått den styrning de behöver. När monotonin förvandlas till bara monotoni, utan någon motvikt i form av intressant rytm eller varm melodi. Då tappar en melodimissbrukare som jag intresset en aning.

Men samtidigt formar musiken på ”Troika” trots det, eller kanske just därför, en helhet som känns väldigt rätt.

Kanske är det just därför som jag, trots mina invändningar, lyssnat på ”Troika” varje dag. Ett betyg gott som något.