Visst ska jag inte sticka under stol med att det säkert är namnet och titeln som får mig att tänka i de här banorna.

Digable Planets. Gruppen som 1994 på egen hand tryckte in tillräckligt många akademiska poäng i hiphopen för att räcka till ett par magistrar i och med debuten ”Reachin' (A New Refutation of Time and Space)”.

I en värld där New Yorks Wu-Tang-betong och South Centrals gansterglorifierade Dre-funk blivit månadens smak dök en trio upp som rappade om Cleopatra Jones, Marx, ”Hawaii 5-0″ och Orwell utan att missa ett beat. Det gick förstås sådär. Lite för smarta för sitt eget bästa. Men framförallt musikaliskt lite för sena med sin sexigt snygga Blue Note-funk som grund för det asfaltsvarmsloja rappandet. Eller så var de väldigt mycket för tidiga.

Hur mycket det är namnet som gör det vet jag inte, Digableistic har på många sätt kanske inte vansinnigt många beröringspunkter med Digable Planets, men jag kan inte skaka av mig den känsla jag får när jag lyssnar på Digableistics jazzhiphop. Det är inte riktigt lika mycket ståbasjazz som hos amerikanerna, men Digableistic lyckas få till lite av samma slönickande gung. Mitt emellan rökig jazzklubb och schysst häng i kvarterat.

En ganska tydlig skillnad till är att där Digable Planets länsade gamla vinylarkiv, lutar sig Digableistic betydligt mer mot levande musik. Det har gruppen förmodligen producenterna Trane och Benson att tacka för. Lägg till DJ:n Kahn och rösterna Mazy och Klaboe så har du gruppen samlad. Samlad kring mjuka fills, grovhuggen scratch av den gamla skolan och vinylknaster. Plus beats i hängmattetempo. Ibland tillåts trummorna stöka runt lite mer lössläppta, men aldrig så att den mysigt ingungade stämningen oroas.

Och precis som hos Digable Planets har rapparna samma tillbakalutade attityd som musiken. Det gäller framförallt Mazy, som inte är långt ifrån den oantastliga coolhet som få varit i närheten av som Bahamadia och Digables Ladybug. Röster som aldrig höjer sina röster för att göra sig hörda. Det behövs inte.

Med det i åtanke är det på något sätt självklart att albumets bästa låt tillhör just Mazy. I alldeles för korta ”(Skit)zo” är det nämligen hon som ensam håller hov, tillsammans med en tokfunkig ståbas, ett stillsamt piano och en uppscratchad sampling. Och ja, att jag inte kan låta bli att De La-sjunga ”vibe – vibration” varje gång jag lyssnar på ”(Skit)zo” är definitivt ett plus.

Visst finns det anmärkningar. Som att inte riktigt allt material håller hela vägen. Och att det känns som att musiken ibland hålls lite väl kort. Som att den egentligen skulle vilja jazza loss låte hårdare. Lite mer.

Därför hoppas jag att jag får möjlighet att se Digableistic live. Rätt snart.